Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögonblick tackar jag Gud, att det icke
finns hvarken man, kvinna eller barn,
som har minsta intresse af vare sig
jag lefver eller dör. Och, märkvärdigt
nog, ej ett öre är jag skyldig någon!
I något måste jag ändå likna min far,
och där ha vi det, inbillar jag mig. En
skuld var för pater en oförlåtlig synd.»
Han öppnade sin plånbok och
räknade de få sedlar den innehöll; han
drog fram några mynt ur sina fickor.
För en man med hustru och barn och
en inkomst af hundra kronor i
månaden, skulle den summa han nu höll i
sin hand hafva varit bedårande.
Harri-son kom ihåg att han en gång vann
tre gånger så mycket på ett
bagatellvad om huruvida hans extratåg skulle
vara snabbare än posttåget mellan
Clapham Jun etion och Waterloo.
Det slog honom som en
egendomlighet, att hvad han nu räknat ihop
var tusen kronor och dessutom en
femma.
En brasa brann i hans rum, ty ehuru
det var endast i början af september,
voro kvällarna kyliga, men den hade
nästan brunnit ut och hotade att slockna.
Han stirrade dystert på de döende
lågorna tills däg öfvergick till skymning,
skymning till natt. Betjänten kom in,
tyst och omärkligt gjorde han upp en
ny brasa, därpå, likt den vältränerade
tjänare han var, dröjde han en minut
på tröskeln. Harrison varsnade honom
plötsligt. »Det är rätt, Curran, tänd
lamporna och ställ om ett bad. Hvad
är klockan?»
»Slog nyss tio.»
Curran tände hömlamporna och drog
för gardinerna. När Harrison åter var
ensam, tog han fram ur en
skrifbords-låda en revolver, så liten att den
liknade en vacker leksak. Han
undersökte hanen omsorgsfullt och spände
den flera gånger. Därpå laddade han
två af de sex piporna och slutligen,
efter Jångt begrundande, lade han
tillbaka revolvern i sitt fodral.
»Hvarför inte leka leken till slut.
En spelare från början — spelare till
det sista. Mitt sista tusen skall blifva
min sista insats och på det beror
mitt lif. Om jag förlorar, nåväl, ingen
skall sakna mig; om jag vinner, ja då,
då svär jag vid Gud att aldrig röra—».
Han häjdade sig själf med ett halft
föraktfullt skratt. »Jaså. John
Harrison, nu när han en gång är
fullständigt under isen, blir plötsligt pultron
och börjar köpslå med himlen! Fie!»
Han spottade i elden med outsägligt
äckel.
»Badet är i ordning.»
En half timme senare kom Harrison
ned i oklanderlig sällskapsdräkt, friserad
och parfymerad. Ett lif af dårskaper och
utsväfningar hade dock ej hunnit
förstöra den yttre mannen. Han stod
framför kaminen, en präktig typ af
den engelska rasen, lång, välbyggd och
blond Han gjorde en grimas då han
såg sin bild i spegeln: »Ett får,
smyc-kadt för offring.»
Curran syntes i dörren.
»En droska, Curran, och sen kan
du gå till sängs när du vill. Jag
be-höfver dig ej när jag kommer tillbaka.»
Droskan skramlade genom de väl
upplysta gatorna och stannade slutligen
utanför den klubb han vanligtvis
frekventerade. Han betalade kusken med
den öfverskjutande femman och sprang
upp för trappan. En ung man grep
honom genast i rockuppslaget så fort
han inträdde.
»Harrison, hvarför är du lik hjälten
i ett melodrama på Adelphi?»
»Ser ingen likhet och känner
sannerligen ingen häller. Hvar ligger
kvickheten?»
»Jo, ser du, svar: emedan du gör
entré just när du behöfs.»
»Fortsätt, Edward.»
»Åh, herre Gud, klubben är en
fullständig öken. Ett dussin flintskalliga
gubbar sofva i spelrummet öfver whist,
ett annat dussin snarka öfver tidningarna
i läsrummet, och där fins endast
Town-ley och Creighton i biljardrummet, spe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
