Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande feber och blodspottning, hvarpå
döden följde inom 3 dagar; i en senare
period sällade sig till febern
karbunklar och buboner eller varknölar i
axel-håloma samt ljumskame och döden
följde vanligtvis.
I många fall uppträdde, % som sagdt,
svarta fläckar öfver hela kroppen; i
somliga angreps hjärnan, så att dvala
och förlamning af tungan och strupen
följde; tungan och svalget blefvo ock
svarta af blodutgjutning. Andra
symptom voro: en brännande och osläcklig
törst, ängslan, sömnlöshet, rutten
inflammation i lungorna, eller
lungkall-brand, åtföljd af häftiga smärtor i
bröstet samt blodhosta och asstinkande
andedräkt. Lungkallbranden bildade
kärnan till farsoten. Fläckarne och
bölderna voro beseglingen af en
dödsdom, som läkarekonsten ej kunde
af-vända och sora många i förtviflan gingo
i förväg genom att begå själfmord.
Många dogo af förskräckelse.
Läkarne gjorde hvad de kunde för
att bringa någon lindring i lidandet
och använde mest åderlåtning,
lokalbehandling af bölderna samt ett
gammalt sammansatt medikament, kalladt
»teriak», innehållande opium. Om än
läkarne ej förmådde rädda från
undergång, så var dock deras uppträdande
vid farsoten berömvärdt. De måste
emellertid vidtaga all möjlig
försiktighet för att undgå smittan och inhöljde
sig därför i en kåpa, som gick öfver
hufvudet, samt betäckte ansiktet med
en snabelaktig vaxmask, däri glas att
se igenom voro isatta, under det
välluktande kryddor och oljor fylde
snabeln. Ibland gjorde de sina
iakttagelser på något afstånd från de sjuke;
men oftast förblefvo de på den
smittade orten och många föllo offer för
sin värksamhet. Deras förhållande
under digerdöden torde mycket ha
bidragit till att höja deras anseende.
Äfven munkar och andra andlige
voro nitiske att lämna hjälp, såsom kan
synas af den stora dödligheten bland
dem under epidemien.
Allt animaliskt lif hotades af
sjukdomen. Floderna fingo mottaga
otaliga lik, hvilka ingen vågade gifva
jordfästning, under det å andra ställen
hundratals kastades i stora gropar
tillsamman. I Avignon, där påfven
residerade, voro de döda så talrika, att
påfven måste inviga Rhonefloden för
att däri nedkasta liken. Döden kom
från sjön såväl som å land, och på
fartyg utdogo ofta hela besättningar;
sådana fartyg med döda och ruttnande
kroppar drefvo ofta omkring på
Medel-hafvet, Svarta hafvet, Nordsjön o. s. v.
och strandade med sin smitta vid
stränder, dit vind och storm drefvo dem
och därifrån smittan spriddes vidare.
Farsoten var så smittsam, att det
minsta vidrörande af ting, som tillhört
en af sjukdomen angripen, eller det
minsta närmande till en sådan genast
meddelade smittämnet.
Som exempel på hur intensiv smittan
var och hur den värkade på både
människor och djur, som blott kommit i
beröring med en sjuks kläder eller
föremål den hållit uti, anför Boccaccio,
att vid ett tillfälle två svin påtade och
luktade på några klädesplagg, efter en
död utkastade på gatan, och då de
sleto i trasorna föllo båda plötsligt ned
döda öfver samma lumpor.
Man kan däraf förstå den
förskräckelse, som grep alla vid sjukdomens
framfart, och att man allmänt på den
tiden ansåg farsoten som en straffande
Guds hemsökelse af människorna för
deras synder.
s * *
Säkra materialier finnas ej för att
beräkna dödligheten under digerdöden.
Men man har dock fått vissa uppgifter,
hvarigenom farsotens fruktansvärda
härjningar kunna bedömas.
I Kina sägas 13 millioner
människor ha omkommit däri, och i öfriga
asiatiska länder skola nära 24 mill. ha
dött i digerdöden.
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
