Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ciella begåfning och egen ärliga
öfver-tygelse, som förmådde honom att skrifva
sitt namn på fanan. Och hans stora
begåfning har t. o. m. motståndarne,
ehuru ogärna, måst erkänna.
Hauptmann ger oss inga solsidor af
lifvet, det är sorgens och nödens skugga
han oftast kastar öfver sina bilder.
Hvem har gått ett mera tragiskt öde
till mötes än Faust’s Margareta, och
hvem har ej fällt en tår öfver henne?
Ty vi ha i förstone sett henne lycklig,
så lycklig som ett stackars
människobarn kan bli, och när sedan sorgen
kommer öfver henne, förmedlad just
genom lyckan, så ha vi alla en känsla
af den tyngd, med hvilken sådan sorg
drabbar — vi ha alla varit lyckliga
någon enda liten gång åtminstone, och
i den lilla lyckan blott gått och väntat
på en större.
Dein bin ich. Vater! Rette mich!
Men hven; har någonsin kunnat
gråta öfver Hauptmanns människor?
Vi se dem aldrig lyckliga, sorgen
griper dem strax efter födseln om
nacken med sin knotiga hand, ur hvilkens
grepp ingen hjälp finnes. Jag tror ej
att de någonsin kännt eller skola känna
hvad lyckans lena smekning är, och
jag undrar, om det är af sin sorg som
det tredje ståndet — Hauptmanns
män-niskoklass — skall bli det första.
Hvad Hauptmann framför allt icke
är, det är karaktärsskildrare. Han kan
teckna de finaste karaktärsdrag, men
aldrig karaktärer. Han fotograferar
sina människor på en ypperlig plåt,
men han kan ej retouchera bilden till
att föreställa något helt och säkert.
En känsla af denna sin brist har han
haft, då han skref »Einsame Menschen»
— nästan en öfversättning af
»Ros-mersholm». Men just genom sin
oerhörda skarpblick för smådrag förmår
han ge sina gruppbilder en underbar
verklighetsprägel. Hans nästa arbete,
»Väfvarne», det med hvilket
Hauptmann tager sin plats i världslitteraturen,
kan också bäst betecknas såsom
mass-drama. Han har här på dramats botten
omplanterat ett af hans skola ofta sökt
motiv, och hjälten i skådespelet är ingen
annan än hela mängden af de strejkande
arbetame — det* är den handlande
personen alla akterna igenom. Han har
sedan tagit inflytande af den
mystik-fyllda fläkt, som med Mæterlincks
symbolist-dramer blåste från Belgien
ända upp till Norge och där gaf sin
ande åt »Bygmester Solness». »Die
GERHARD HAUPTMANN.
versunkene Glocke» heter Hauptmanns
offergärd åt denna nya mode-riktning.
Detta nya stycke, som är skrifvet på
vers, lider ai en stor oklarhet och
verkar långsamt och tröttande — den
stora lycka det vid sitt första
framträdande gjorde, torde utom den inga
kostnader sparande, lysande
iscensättningen, hvartill stycket ger rikliga
tillfällen, i främsta rummet böra
tillskrif-vas den stora poetiska skönhet, som
verket mångenstädes äger. Också
»Hannele» är fylld af en viss mystik.
»Hannele» är kanske Hauptmanns mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
