Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill, sköna kouiposition, hvars hela stil
är så afvikande till och med från de
Beethovenska mönstren, endast ha ord
af förtjusning. Detta är dock musik,
som det behöfs tid att lefva sig in i.
Redan kompositionens osedvanliga längd
gjorde den svåröfverskådlig.
Emellertid kan man icke anklaga komponisten
för en pratsam vidlyftighet, tvärt om är
hans uttryckssätt snarare lakoniskt,
korthugget. Det mest framträdande hos
Bruckner är för öfrigt ett drag af något
skärt, öfverjordiskt, exstatiskt. Man
kommer ofta att tänka på gamla fromma
kyrkosånger, man tycker sig känna
doften af rökelse, och genom de dunkla
molnen skymtar man naiva målningar af
madonnor och helgon i blå mantlar
mot gyllene grund. Med ett ord,
detta verks katolska karaktär är
tydlig. Vi upplefva för ögonblicket
kanske en ny katolsk musikalisk renässans.
Den unge abbé Perosis oratorier, hvilka
öfverallt i de katolska länderna åhörts
under kolossal tillströmning af folk
och under stor andakt, äro äfven de
ett tidens tecken i denna riktning.
Filharmoniska sällskapet lät höra
ett Te Deum af Bruckner, glänsande,
praktfullt och på samma gång af en
enkelhet och stränghet som de gamle
italienska kyrkokomponisternas —
exempelvis den store Palestrina — verk.
De, som efter symfonien ännu med
skäl stått undrande och spörjande, fingo
nu ögonen öppna för det stora hos
den gamle, fromme, under sin lifstid
så föga beaktade organisten, som
kanske en gång i häfderna skall få sin plats
mellan tonkonstens väldigaste andar.
Trots de oerhörda svårigheterna
lyckades hr Stenhammar gifva denna sköna
komposition ett förträffligt utförande.
Sopransolot sjöngs oaktadt helt kort
förberedelse — på grund at
sjukdomsfall — förträffligt af fröken Thulin,
som vi uppriktigt välkomna i
konsertsalen, där hennes klingande,
musikaliska sång nog skall skaffa henne lika
många vänner, som hon förut
förvärf-vat sig i operasalongen. För öfrigt
gaf sällskapet »Saul och David», ett
ofullbordadt oratorium af P. U.
Stenhammar, afliden för 25 år sedan, ett
naivt och välklingande verk, som på
sina ställen höjer sig till verklig
betydande konst, och som i sonens, VV.
Stenhammar, förträffliga instrumentering
gjorde sig mycket godt. Det
framträder i dessa enkla bibliska
genre-taflor mångenstädes en verklig
karak-täriseringsförmåga, en viss flärdlös
skil-dringsgåfva, som lärt af de gamla
oratoriemästame utan att nedsjunka
till blott imitation. Om utförandet
gjorde sig utom fröken Thulin fru
Af-zelius, hrr Klein, Forsell och Smith
förtjänta, framför allt kanske de begge
sistnämnda.
Från Operan fins denna gång intet
att förtälja, ifall man ej vill betrakta
upptagandet af gamla repertoar-operor
som Faust och Mefistofeles eller en del
mer eller mindre lyckade debuter som
tilldragelser, värda ett omnämnande.
Jag hörde på föreställningen af Mefisto
en skämtsam person helt spydigt säga:
»Detta är förmodligen säsongens stora
premiére», och kanske hade han rätt.
Den Elmbladska regimens vägar äro
outgrundliga. Emellertid ser man
här-af fördelen af att sätta publiken en
längre tid på svältkost, den tar sedan
emot till och med en gammal bekant
som Faust som en half no vitet. Och
i att med metod och konsekvens bjuda
på en sådan slags diet, däri är hr
Elm-blad oöfverträffad. Filippo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
