Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika redaktioner i samma skånska stad,
och jag njöt kolossalt af den saftiga,
färgmättade polemik, som fördes
emellan »Fyren», som tycktes helt nyligén
ha kommit till världen, och
»Postbudet», som firat sitt tjugofemåriga
jubileum. Redan detta, att dessa blad på
ett så märkvärdigt sätt kommit mig
tillhanda, betraktade jag som en vink
af ödets pekfinger; men när jag så i
annonsspaltema upptäckte, att både
»Fyren» och »Postbudet» sökte bistånd
i striden af en intelligent och kunnig
ung man, hade ödet talat med tydlig
stämma.
Försedd med en större
korsstyngs-broderad nattsäck — en symbolisk gåfva
af komministerns husmamsell, samt en
mindre reskassa, blef jag af
råttgifts-handlanden, tillika med återstoden af
hans lager, fraktad, omkring tre mil,
till en jern vägsstation, den första jag
gjort nämare bekantskap med. Efter
att under dagens och kvällens lopp
genom mina frågor ha försatt fyra
järn-vägsinspektorer och fem konduktörer i
ett tillstånd af vild ursinnighet, kom
jag fram till den rätta staden, hvilken,
till min stora lättnad, befanns vara en
af de minsta och oskyldigaste i det
stora landskapet Skåne.
Tjusad af »Fyrens» glänsande
språk-prakt, begaf jag mig följande morgon
till dennas redaktionslokal, sedan jag
nedlagt en pännask, en bläckflaska samt
en tern postpapper i min nattsäck, för
att vara redo att genast kasta mig in
i striden med gamla »Postbudet»; ty
fastän de där annonserna voro minst
en månad gamla, betydde det ju
ingenting efter som ödet hade utvalt mig
och ingen annan till att föra »Fyrens»
runor med den äran.
Redaktören såg dock barskt på mig
och utlät sig kort, att han ej antog
någon till medlem af redaktionen innan
han sett hvad personen dugde till; ville
jag, som fri medarbetare, skrifva en
eller annan ledande artikel öfver någon
af dagens brännande frågor, så skulle
han sedan öfvertänka mitt anbud. Jag
svarade blott genom att med ett
öfver-lägset småleende gripa ett energiskt
tag i hanken på min rosiga nattsäck
samt nedrigt höfligt spörja honom, om
jag möjligen gått fel: Jag ämnade mig
till »Postbudets» redaktion.
»Där är platsen redan upptagen af
en student, men jag skulle kanske
kunna använda herm genast, ifall herm
har förmågan att på ett taktfullt sätt
sköta en interview», häjdade han min
afgång.
Jag hade sett det där ordet i hans
tidning därhemma, visste ungefär dess
betydelse, tänkte på mina många
interviewer under järnvägsresan och var
öfvertygad om, att den saken särskildt
låg för min begåfning.
Redaktören tycktes vara af samma
tanke, ty sedan han reglat dörren,
satte han halfhviskande mig in i det
maktpåliggande uppdrag, som han ville
anförtro åt mig. Jag fick nu veta, att
ett af stadens spannmålsmagasin blifvit
apterad till ett Thalias tämpel och om
en veckas tid skulle invigas. Nu hade
det gamla sinnesslöa »Postbudet» tagit
sig djärfheten, att på egen hand knyta
underhandlig med en fjärde eller femte
klassens teatertrupp, hvilken enligt
»Postbudets» åsikt, lämpade sig särdeles till
att utföra en så högtidlig invigningsakt
Emellertid gästades Köpenhamn för
närvarande af en vår hufvudstads
förnämsta operasångerskor — redaktören
antog, att jag, som konstvän, kände
den berömda damens namn —, och
som hon sades vara af skånsk börd
samt var känd för sitt genuina svenska
sinnelag, skulle hon troligen känna sig
hjärtevärmd och tilltalad af förslaget,
att just hon skulle uppträda och inviga
det starkt framåtsträfvande samhällets
första teater, tyckte den hygglige
mannen.
Huruvida sångerskan skulle komma
att glöda af de känslor, han antydde,
lämnade jag blygsamt därhän, ty jag
blef själf så uppeldad af tanken på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
