Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vishet i de veck som falla djupt ned
från hans armar, och han rör sig, som
om icke blott hans kropp ginge framåt,
utan också hela hans inre med allt
hvad han vet af lif utom och inom sig.
Se på en kines, som tar emot dig
utanför sitt hus: hur han bugar sig för
dig — en symbol af djupaste vördnad;
lägg märke till hur han för dig till en
vacker pärlemorglänsande stol, och se
det mystiska halfdunklet i hans rum, i
hvars bakgrund vigda ljus brinna i
mattblå lotuskalkar.
Jag vill ärligt bekänna att jag gick
i snaran och utropade: t Hvilket folk i
hur förnämt 1 Hviken finkänslighet måtte
icke detta folk äga, som vill ha allt
omkring sig så skönt ända från bordet
och lampan till skedame, hvilkas skaft
bilda en lotusstängel, som löper ut i
en ren utslagen blomma med bilden af
Buddha Kwan Yin i orörlig andakt!»
Och icke blott så förnämt, utan ock
så älskvärdt. Kineserna älska så mycket
blommorna och fåglame och de små
barnen. Blir det ej nästan litet löjligt,
då kinesen i Kanton stiger upp om
morgonen vid första daggryningen,
breder en duk Öfver sin sångfågels bur
och försiktigt bär den ur huset? —
Genomtränges då skymningen af det
tidiga morgonljuset, tar han försiktigt
bort höljet från buren och går sakta
med sin sjungande älskling i den
strålande morgonen.
Och är ej kinesens stolthet hans barn?
Öfverallt ser man starka vuxna män
med små parflar i vackra koltar och
brokiga hattar på armen.
Kinesen gör detta utan risk att bli
utskrattad. Han går helt ogenerad och
spatserar med den lille pysen, ger
honom vackra blommor, visar honom
fåglame och smeker honom som en moder.
Är det underligt att jag böljade att
beundra detta folk med en naiv glädje,
åt hvilken jag nu måste le?
Och hvad jag fann vara ännu större
hos kineserna, var deras lugn gentemot
döden.
Jag minns ännu en dag då jag blef
djupt berörd däraf. Det var en dyster,
grå middag på en kal klippslätt.
Hotande i ängslande tystnad höjde
sig de mörka klippgestalterna — och
bakom mig var det stora mörkgula
hafvet, som i Kina kan visa sig så
förskräckligt och lömskt, ur hvilket döden
beständigt dyker upp.
Jag såg nu en gammal man, som
under den dystra tröstlösa himlen med
sin staf sökte i den hårda marken. Ofta
stannade han, såg upp mot molnen,
och därpå stirrade han åter ut på det
oroligt böljande hafvet.
Jag frågade honom, hvad han gjorde
där, och han svarade lugnt och enkelt:
»Jag söker min graf! Se där glida •
dessa båda bergslinjer i hvarandra som
i en lugn omfamning, och här vetter
grafven rätt ut mot det stora hafvet.
Här vill jag ha min graf».
Jag var stum af förvåning och trodde
mig se en vis framför mig.
Men det är vanligt i Kina — det
fick jag senare veta — att åldringar,
som studerat Fung Shui*, själfva utse
sina grafplatser. Jag skall dock icke
så snart glömma detta: denne gamle
man under den dystra himmelen
bredvid de tigande klipporna, bakom honom
det ändlösa hafvet med sitt sakta brus;
hur han gick där med tankar på döden
och utsåg sin graf. Det var som ett
kapitel ur bibeln.
I sammanhang härmed står ett besök,
som jag gjojde hos en annan mycket
gammal man. Jag mins ännu hur allt
tilldrog sig.
På den öppna platsen framfor huset
kommo flera barn emot mig under skratt
och jubel, idel små näpna parflar i vida
blå och röda koltar med långa
hårpiskor, som flögo af och an när de
sprungo. Intellegenta vackra ansikten,
sådana som man finner på gammalt
porslin, med ett fint leende, som
öfverallt trollar fram små gropar och rynkor.
• Fung Shui-läran om en orts astronomiska
och religiösa l£ge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
