Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och dock är det så; dock är det
möjligt! Kinesen älskar lidelsefullt
naturen. Detta är för oss obegripligt.
Men en kines är också ett mysterium,
i hvilket ingen människa någonsin skall
intränga, icke ens en annan kines. En
kines är en värld för sig. Han har en
hel, djupsinnig filosofi, med hvilken
han icke besvärar någon annan, och
i hvilken han drar sfg tillbaka, som
en katt i en mjuk vrå. Det tjänar
ingenting till att man ställer sig
framför den i häpen undran och
uppbygger honom med djupsinniga
betraktelser. Katten kniper oberörd ihop
ögonen och snurrar och spinner vidare. —
Till en stor del kommer sig nu detta
däraf att en kines ej har några närver;
men det ligger dock något
imponerande i ett sä ostörbart lugn.
Jag vill ju också särskildt tänka på
detta lugn och allt det älskvärda hos
dem, när jag eljes måste fara ut mot
kineserna: dessa stora barn, dessa
okonstlade, halft narrar, som så prosaiskt fika
efter guld och dock smycka sitt hår med
hvita blommor om våren. Fattiga satar,
som gå krojriga under tunga bördor
och flämtande arbeta i sitt anletes svett,
ha dock vid denna årstid kokett en
hvit blomma i sitt mörka hår.
Och sedan de en lång dag ha
blif-vit plågade som djur, stå de dock till
klockan ett, två på natten och se på
en teaterföreställning i vördnadsfull
andakt, för att sedan ofta hand i hand
gå hem under det de sjunga en
melankolisk melodi i natten. Dessa
människor, millioner, den allra största
delen af folket — veta ej i dag, om de
i morgon skola hafva något att äta,
men de knota föga däröfver utan lyssna
som barn på vackra sagor, sticka
blommor i sitt hår och gå sjungande bort
med lätta steg.
Och dessa sampanroddare vid
våg-brytaren strax bredvid mitt hus! Fattiga
karlar, som dag ut och dag in sträfva
med tungt arbete, och för det mästa
få kämpa mot väldiga vågor och
stormar och därmed — om lyckan var
god — förtjäna 1 krona per dag. Men
hur glada sågo de ej alltid ut. Hur
gemytligt stekte de ej sina fiskar, hvar
och en i sin båt, och lagade till sitt
ris! De hade ingen annan bostad än
sin båt, där det dock fanns en plats
öfver för blommor; de arbetade och
sofvo där och visste ej annat än att
det skulle så vara. Och hur vackert
en af dem spelade på flöjten — hur
rent och skärt tonerna ljödo öfver
vat-net om kvällame, när jag stod och
lyssnade i min trädgård vid hafvet.
För det mesta spelade han en entonig
sorgsen melodi under det att vågorna
i nattens obestämda dunkel plaskade
en gammal, gammal visa, vid hvilken
hjärtat gråter . . .
Mången gång hade jag också velat
vara en sådan människa — enfaldig
och stark, fåkunnig, omedveten, alltid
ute på hafvet under fri himmel, lik
växterna drickande luft och ljus, sjungande
utan att veta det . . .
Men låt mig dock ej säga för
mycket vackert om kineserna, sedan jag
också erfarit så mycket dåligt af dem.
Jag vill ej låta blända mig af det sköna
skenet, och framför allt vill jag ej låta
kinesen själf märka det.
Ty då bugar han sig djupt med
graciösa rörelser, tar mig vid näsan och
för mig under lockande sång med sig
på farliga, alltför vackra stigar. Och
när han har lämnat mig och ännu hans
präktiga sidendräkt fladdrar i fjärran,
märker jag att min börs är stulen och
att jag åter gått i snaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
