Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändtligen saken så, att vi fingo löfte att
få smör och bröd på ett af de rum, vi
disponerade. Vi hade inte varit många
timmar i Östersund förr än fröken Colberg
infann sig och tog våra anvisningar och
tjänster i anspråk. Då hon efter att hafva
bevistat vår andra representation vid Va 11
-tiden på aftonen satt på Stadshotellets
café inträffade något, som jag anhåller att
få berätta med hennes egna ord.
— Jag hade fått in två smörgåsar och
en half butelj öl och hade nätt och jämt
hunnit äta upp den ena smörgåsen, då en
af uppasserskorna kommer fram till mig
och pekar uppåt d^n bakom mig belägna
väggen. Jag trodde, att man ville visa mig
en tafla eller något dylikt, men upptäckte
endast en vanlig regulator, som vi hemma
i Tyskland träffa på i hvarje bondkoja.
Jag stirrar och skrattar, men förstår inte
ett ord. Så kommer där en piga till och
gör samma pantomin. Jag skyndar mig
att tugga, ty uppriktigt sagdt tror jag
inte, att jag är omgifven af idel dårar.
Två studenter, de enda, som jämte mig
suttit i kaféet, gå storskrattande sin väg.
Det dröjer inte många ögonblick förr än
båda uppasserskorna öppna dörren och
börja göra några de mest
konstbesynnerliga åtbörder. Först trodde jag att det
var fråga om någon slags svensk
gymnastik, men sedan tyckte jag mig höra att
de talade om hut, och jag måtte bestämdt
ha hört rätt, ty det dröjde endast ett
ögonblick till dess att den ena af dem tog min
på bordet aflagda hatt och satte den på
mig, under det att den andra tog mig i
armen och med mildt våld förde mig utom
dörren, som slogs igen bakom mig. ’rausje
schmissen! »Tablå!» Så långt min lilla
tyska. Hur kan man begära att Jämtland
skall bli ett turistland, där turisterna
behandlas på det sättet? Och huru kan ett
civiliseradt samhälle ställa sig så utom alla
kulturens råmärken? Ja, så frågade man.
Men intet svar gafs. Jag sporde några
källarmästare om saken. Och hvar och en
svarade på samma sätt: »Det är bara för
att vara djäklig mot mig».
Det förvånar mig i alla fall
att samhällets rätte
tuktomäs-tarc, Jämtlandspostens
redak-tör, doktor V. H. Wickström
inte mäktar göra om
sam-hället i detta afseende. Dr
Wickström är en initiativets
|man, en kraftig och rifvande
karl och han bör inte tåla
att man gör narr af hans Jämtland och
dess vackra residensstad.
Throndhjem eller inte Throndhjem —
blef nu frågan. Dagspostens redaktör Lö-
ken rådde oss pr telegraf att komma, under
det att den bokhandlare, som plägar göra
förberedande anordningar för bebådade
gästuppträdanden, energiskt afstyrkte. Hvad
var nu att göra ? August Lindberg ref sig
i håret, jag i hufvudet. Resa tur och retur
Throndhjem, hotell och vivre för hela
sällskapet skulle komma att kosta pangar. Hur
skulle man göra det billigast ? — sporde vi
oss själfva och hvarandra. Då fick jag en
lysande idé. I Östersund fick jag se en
massa människor, som gingo omkring på
gator och stigar i oklanderliga söndagskläder
och med blågula rosetter på bröstet. Det var
ju klart att jag måste ha reda på hvilka alla
dessa människor voro och hvad de gått
ut för att se, ty inte hade de kommit för
att gå på teatern — det visste jag fuller
väl. Nej, det var Jämtlands
ungdomsförening, som skulle företaga en
godtköpslust-resa till Throndhjem. Jag satte mig genast
i förbindelse med bestyrelsen. Om man
kunde få följa med tåget? Jo bevars, bara
man skref in sig som medlem af
ungdomsföreningen. Och det kostade en krona, så
att resan tur och retur
Östersund—Throndhjem samt medlemskort kostade 9 kr.
person. Och det var ju rysligt billigt det.
Och så beslöts att Lindberg och jag skulle
resa förut. Lindberg direkt till
Throndhjem för att höra sig för. Och jag ett
stycke på vägen för att skaffa kamraterna
en lugn och vacker hviloplats öfver
midsommaraftonen och midsommardagen.
Den norska ungdomsföreningens styrelse,
som mötte vid gränsen, rådde mig att välja
en plats vid Throndhjemsfjorden, benämnd
Hommelviken och hvarest det enligt
her-rames utsago skulle finnas hotell. Jag
stiger af vid Hommelviken, frågar efter
hotellet, men mötes af den hugnande
underrättelsen att där visserligen för några år
sedan funnits ett hotell, men att det för länge
sedan hade slutat upp med rörelsen och
tagits i anspråk såsom privatbolig.
Skjutsstation, det var allt. Skjutskafferen, hade
inte mer än tre rum att upplåta och i dem
fans det enligt min mening endast
sängplatser för fyra personer, men frun i huset
menade att åtta godt kunde få rum, ifall
man nämligen hade så pass godt förstånd
att man lade två i hvar säng. Men som
ombud för mina kamrater måste jag afsäga
mig detta arrangement. Det
var 28 grader i skuggan.
Skjutskafferen fick hyra oss
rum ute i byn. Damerna —
tyskan och barnet Marion
inberäknade — skulle stanna
på gästgifvaregården,
her-rame delade jag i två flockar, hvaraf den ena
i byns ena utkant hos postmästaren och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
