Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var tårar i hans blick, när den sträfva
rösten hviskade:
»Barn, mitt barn, hvad har du gjort?
Mitt stackars, stackars barn!»
Mellan snyftningarna kom hennes
bekännelse: Det var då hon var där
nere på besök hos sin döda moders
fränka . ,. Gref Niels kom ofta där i
huset och så . . . Hon lärde att älska
honom så öfver allt annat på jorden . .
Det var en söndag då Sundets vågor
sken o som gull i solen och fåglarne
sjöngo och bokarae hviskade . . Då
hade de farit till det lilla kapellet, han
och hon och endast ett par gamla
tjänare som vittnen . . Den hvithårige
prästen hade läst välsignelsen öfver
dem. . Då hon reste sig hade hon
kommit att stiga på slöjan, så att
kronan föll klingande till golfvet.. hon hade
bleknat så, men han tog henne i sina
armar och kysste henne, tills all tanke
på ofärd svann . . . Men den kom i
alla fall, kom med kriget. . . hvad hon
nu var olycklig . . . aldrig, aldrig skulle
lyckan komma mer.
Och hon lutade sitt hufvud mot
hans axel och snyftade öfverljudt. Den
gamle krigsbussen hade själf tårar i
ögonen, och hans röst darrade af
rörelse, då han till sist frågade:
»Barn, hvarför, hvarför, sade du mig
intet detta förr? Nu, står det inte
mer att hjälpa».
»Far, far, du får intet göra honom
illa. Det vore min död. Du kan
intet, far, du kan intet».
»Det är för sent, här står ej mer
att hjälpa».
Då hördes steg där nere i
torntrappan, det var den fängslade dansken
som nu skulle föras inför
kommendanten. Raskt grep herr Peder sin
dotters arm:
»Jo, ett finns det ändå, som kan
hjälpa: det är du. Förmå honom du,
som hafver makten öfver hans hjärta,
att han ger sitt hedersord på att draga
sina fänikor hädan, då skall han fri
och oantastad få lämna slottet. Då
689
vore Styresholm räddadt åt Sverige
och dem svenskom».
»Och om han intet ville?...»
»Då måste jag göra min plikt mot
konungen och Sverige, det vare dig
sagdt af Peder Porse på Styresholm.
»Då vill jag gifva eder det svaret
igen: Så handlar Peder Porses dotter
aldrig, hvad ände det än månde varda».
Herr Peder såg sin dotter an, han
var rörd, han var stolt, han skulle ha
velat ge sitt lif, om han här kunnat
hjälpa. Men plikten mot konung och
land? Han skulle inte vara svagare
än en kvinna.
Nu öppnades dörren och den fångne
dansken fördes in med handbojor och
mellan de tvänne knektarne.
»Lös fångens bojor!» kommenderade
herr Peder, han va? nu den sträfve
kommendanten på Styresholm igen.
»Herr Niels gifve mig blott sitt
hedersord på att intet söka rymma». Gref
Niels bugade:
»I hafver det herr Peder».
Knektarne löste bojorna från den
fångnes händer och drogo sig sen
tillbaka till dörren.
»I kunnen draga eder tillbaka, jag
skall själfver kalla eder då tiden är
inne».
Knektarne och svennen drogo sig
tillbaka och herr Peder mönstrade sin måg.
Det var en högrest, smärt man, i
blomman af sina år och ädel i skick.
Hans ansikte var blekt, och i hans
öga satt sorgen och grät, men hans
mun var järnhård och man såg att
det var en man, som visste föra ut
hvad han ville. Med högrest hufvud stod
han nu inför herr Peder och väntade.
»Intet visste jag förr att I var så
nära befryndad med mig, gref Niels»,
började kommendanten, »och var det
fuller mot min vetskap och vilja».
Dansken sänkte hufvudet och teg.
Han kände med sig att en människa
hade han ändå gjort orätt och det var
herr Peder.
»Men, jag vet att I är en brav strids-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
