Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allvarsamt hon tar detta misstroende
som en otro på hela hennes kärlek.
Kurtislek är uppenbarligen något,
som denna känsliga kvinnonatur ej
förstår sig på. När hon älskar, är
hon allvarsam.
Men ett ännu starkare vittnesbörd
därom, att slaggen hos henne var en
för hennes natur främmande
beståndsdel, medan guldet var den
ursprungligt äkta och egna, kan man finna
i hennes vicemoderskap för en ung
man af förnäm börd, Charles de
Ferriol d’Argental, som vill uppoffra
allt för henne. Drifven af en
vansinnig passion, var han beredd
att göra sig till en af dessa
slaf-var åt en firad skönhet på
modet ur teatervärlden, som dessa
annars icke ogärna pläga fästa vid sin
triumfvagn, färdiga att draga nytta
af, att leka med och kasta bort. Ehuru
hon gång på gång afvisar honom,
förföljer han henne ändå med sin
hyllning. Hans mor, naturligtvis i
högsta grad bekymrad öfver ett
inflytande, som hon förstod kunde
vara ödesdigert för sonens framtid,
behandlar frän början Adrier.ne som
en beräknande äfventyrerska, hvilken
med vett och vilja förhäxat hennes
son. Från Adriennes ståndpunkt som
en af samhället utstött paria, hvilken
ej ens enligt tidens sed hade
rättighet att i egenskap af skådespelerska
få begrafvas i vigd jord och ej fick
åtnjuta det sociala sällskapslifvets
förmåner, skulle det ha varit
naturligt, om hon rent af af hämdkänsla
mot samhällets privilegierade spelat
rollen af »manäterska», mangeuse
d’hommes eller kunnat förledas att
roa sig åt segern öfver denne lille
adelsman, som hon, omringad af
teaterhabitueernas rökelse, skulle
kunnat bortstöta med tåspetsen af sin
lilla sko. Men hon var lika upprörd
öfver moderns smärta, som om hon
själf varit herr Charles’ egen mor.
Hon skrifver till madame Ferriol
ett bref, som den förälskade
ynglingen aldrig fick läsa, medan han var
ung, men som han i gamla papper
återfann, då han som gammal och
grå genomgick sin mors
korrespondens.
Jag kan endast göra ett och annat
utdrag därur, då jag ej har utrymme
att återgifva det helt.
Hon skrifver t. ex.:
»Han är det mest ärliga barn, jag någonsin
sett. Om han ej vore er egen gosse, skulle
ni själf beundra honom. Min fru, jag ber Er
att hjälpa mig bekämpa en svaghet, som retar
Er och hvars medbrottsling jag ej är, om ni
också tror det.»
Hon fortfor med att förmana
»gossens» mor: hon ger här i
förbigående mycket lustiga detaljer
angående moderns bortskickande af
sonen, dennes obotlighet som våldsamt
kärlekskrank och Adriennes egen
obeveklighet. Det är tydligen blott
hennes afsikt att med alla medel
hjälpa modern att bota ett
ungdomstycke, som hon blott anser vara ett
ungdomsraseri, och slutligen ber hon
den värda frun, att hon icke skulle
taga alltför många kraftåtgärder mot
sin son, ty då skulle hon måhända
få ångra sig. Här ser man för ett
ögonblick Adrienne som kvinna.
Man kan för öfrigt icke lätt återgifva
den finkänsliga ton, i hvilken dessa
bref äro hållna. Så t. ex. den
förmaning till madame Ferriol angående
hvad klokheten bjöd i fråga om
tvångsåtgärder mot sonen, som vi
nyss antydde:
»Lägg inte ytterligare sten på
börda till mina hårdheter, sök
snarare att ge honom vederlag för dem,
hvälf på mig ensam hela hans agg
och låt eder godhet vara hans
tillflykt och tröst.»
Han och hon blefvo med tiden
trogna vänner och, när han var
längesedan gift och tillfrisknad från denna
ungdomsförälskelse för henne,
till-skref hon honom ett bref, där hon
bl. a. sade till honom: »De känslor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
