Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gelsetid lössläppes. Hans spår i
historien försvinna sedermera — det
är knappast för djärft att gissa, att
han försvann som offer för en hämd
af samma förnäma dam, som i öfrigt
ägde så små betänkligheter. I alla
händelser är det säkert, att den
olycklige abbé Bouret, hvars enda brott
tyckes ha varit, att han icke ville
mörda, spelade en hjälteroll i denna
mer än ruskiga historia.
Fakta äro nämligen följande: abbé
Bouret blef en mörk afton antastad
i närheten af Tuilerierna af två för
honom obekanta män, som gåfvo
honom, under hotelse af dödsstraff
i händelse af olydnad, order att gifva
förgiftade pastiljer åt Adrienne Le
Couvreur. Vettskrämd lofvade han,
blef sedermera förd till härtiginnan,
där han mottog vidare instruktioner.
Men lössläppt gaf han genom ett
anonymt bref Adrienne tillfälle att
möta honom, meddelade henne
planen och angaf sedan på hennes råd
saken för polisdomaren. Hon förde
honom själf i sin vagn till M. Hérault,
som gaf pastiljerna till en hund, som
genast uppgaf andan.
Om nu detta, ungefär så
resonne-rar en fransk författare, synes aldrig
så litet trovärdigt för vår tids
värk-lighetssinne, äro dock de dokument,
hvilka M. Monval, den siste franske
biografen af rmlle Le Couvreur, ur
Bastiljens annaler framlagt, alldeles
tillräckliga att bestyrka, att sanningen
värkligen är så sensationell.
Härtiginnan inkallades till förhör, och
abbé Bouret bekräftade under
mångfaldiga förhör denna
sensationshi-storia, som, om han återkallat och
förnekat den, sannolikt skulle ha
förskaffat honom friheten. Det kan
alltså sägas vara i det närmaste
åda-galagdt, att Adrienne Le Couvreur
varit utsatt för just det attentat, som
nu för tiden skulle förefalla sagolikt
eller åtminstone ytterst osannolikt.
Såsom af mera dold natur och
mera mystisk art kan naturligtvis
Adriennes egen bortgång betecknas.
Hon dog den 20 mars 1730, men
det illamående med häftiga
konvulsiviska smärtor, som inledde
dödsarbetet, träffade henne den 15 mars vid
en föreställning af Oedipe. Maurice
af Sachsen, d’Argental och Voltaire
befunno sig vid hennes dödsbädd,
och till följd af kringlöpande rykten
gjordes en undersökning, hvarvid
dödsorsaken angafsvara »lesentrailles
gangrenées», starkt angripna inälfvor,
en icke omöjlig förklaringsgrund till
en hastig död, då hennes tarmkanal
enligt en läkares utsago flere år varit
i mindre tjänstbart skick.
Emellertid är den hast, hvarmed
myndigheterna medels osläckt kalk
omintetgjorde hennes döda
kvarlef-vor, ganska misstänkt, en
omständighet, som kanske icke i vanliga fall
be-höfde vara misstänkt, men nu får en
stygg betydelse efter den föregående
förföljelsen på lif och knif af
härtiginnan Bouillon. Ett besynnerligt
tillvägagående var också den
märkliga ifvern att utplåna hvarje spår
af hennes hviloställe, af hennes graf,
i det man lät midt i natten
nedkasta hennes döda kropp vid
yttersta utkanten af Faubourg
Saint-Ger-main.
Huru därmed än må vara, ligger
öfver detta lif utbredd en prägel af
skär poesi, utomordentligt vacker på
grund af just den strid mot brutala
makter, mot hvilka hon satte en
kvinnlig kärleksinstinkt utan fruktan
och tadel, en kvinnlig ridderlighet,
som äfven i det yttre vann en
gif-ven seger. Det låter icke så grannt,
som om vi tala om Maurices
bragder på slagfältet, men det är
faktiskt lika storartadt som
segerresultat att en dåtidens
skådespelerska, »den första i Frankrike såg
för sig öppnas salongernas
dörrar. Härtiginnan du Maine,
markisinnan de Simiane, härtiginnan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
