Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komposition. Allt tyckte jag inte om —
hr L. slarfvar oförlåtligt med värsen
och låter sina djäflar svära för mycket
i hälvetet — fastän ju lokalen ursäktar
mycket — men jag säger: vi kunna
en gång på året behöfva se satirens
piska svänga^ öfver våra dårskaper, som
vi hela det öfriga året gå och inbilla
hvarandra vara förtjänster. Därför anser
jag, att nyårsrevyerna ha en glad
mission och inte alls äro en förkastlig genre.
Nyårsskämtet på Folkteatern,
»Carmen i västficksformat», hade mindre
schwung, men var vårdadt och piggt
skrifvet af två anonyma journalister.
Till förpjäs gafs en fars af E. Gondinet,
»Gavaut, Minard & C:o», smittande
rolig. Bland de spelande bör hr Strandberg
framhållas för träffsäkerhet i repliken.
Slutligen de dramatiska
uppläsnin-garne i Vetenskapsakademien. Först
fru Agrell. Hon föredrog sitt utgifna
stycke »Ingrid, en döds kärlekssaga»
och möttes af uppmuntran och sympati,
fastän hon som oskolad recitörska ju
inte kunde fängsla intresset så som en
värklig aktris skulle gjort. Jag såg nog
HARALD MOLANDER. HomnqoUt, foto.
dem, som blundade med ena ögat, när
hon läste, men jag såg också, att hon
själf var vaken, spänd, besjälad af sitt
värk. Och det är aldrig farligt, när
man tror på sitt eget arbete.
Detta är en sak, som August
Lindberg gör i hög grad. Litet missnöjd,
som det tycktes, med våra
teaterdirektörer, beslöt han att spela tragedi
ensam, vara sin egen direktör och teater.
Han började i landsorten och valde
Shakspeares »Stormen» till material.
Han lyckades. Så kom han till
hufvud-staden och lyckades också. Alla
teaterdirektörerna sutto i salongen och för
rästen prässen och hela den publik, som
lärt sig högakta den fint kännande
artisten. Hans premiär var väl icke i
alla delar idealisk — man saknade
stundom den situationerna förklarande
scenen — men han inlade så mycken själ
i recitationen, gaf så stark karaktär åt
vissa gestalter i den egendomliga dikten,
att han ryckte med. Det var en
be-gåfvad mans lek med ett snilles
fladdrande eld, och han brände sig inte
på försöket. Don Diego.
TRE REGISSÖRER.
I november sistlidne år afled Svenska
teaterns intendent, Harald Molander. Det
var en man af stora förtjänster inom
re-gissörsfacket, och hans fallna kappa torde
vara svår att axla. Som instruktör ägde
han visserligen ej samma intima talang
som t. ex. Aug. Lindberg besitter, den att
kunna delgifva skådespelame dramats ande.
Molanders begåfning var mindre subtil,
mindre varm, men desto mera effektfull
och lysande. När han skulle sätta upp
ett stycke, hälst ett historiskt, gick han
ytterst noggrannt tillväga. Han nöjde sig
icke med att, såsom de flesta andra
regissörer, uppgöra en scenisk plan på
papperet, hans omsorgsfullhet gick så långt, att
han ofta färgläde sina studier på ett lika
tidstroget och detaljeradt som om
per-spektiviskt sinne och färgtalang vittnande
sätt. Dessa små taflor — vi ha sett
sådana i akvarell, gällande > Faust > och
»Regina v. Emmeritz» — blefvo
förebilder till dekorationerna på scenen, hvilka
aldrig förfelade att göra illusorisk värkan.
Det historiska broderiet var Molanders spe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
