Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVY.
A/T"eyerbeers Hugenotter ha
återupp-trädt på vår operascen, utan att
emellertid väcka något större uppseende.
De tider, då Meyerbeer var den
strålande stjärnan på operakonstens
himmel, äro nämligen förbi. Vi begära
nu för tiden mindre ihålig romantik
eller rafflande, schablonmässigt för
scenen tillyxad historia än de på sin tid
så prisade Meyerbeerska libretterna
kunna ge oss. Scribes dramatik är en
utvärtes, och innehåller för mycket
buller och bång. I ett intrig lustspel
som »Ett glas vatten» eller i hans
kvicka täxter till Aubers musik, kan
man ännu njuta af hans konst. Men
i »den stora operan», hans och
Meyer-beers braskande och ihåliga skapelse,
är han föråldrad. Det kan icke
hjälpas, men Wagners mördande kritik af
hela denna genre, slår i det närmaste
hufvudet på spiken. Hafva dock
åtskilliga af dessa välbekanta figurer,
Marcel, som förefaller kopierad från
någon af Walter Scotts puritan-typer,
Valentine, Raoul, lif på scenen,
egentligen blott ett slags sken-tillvaro, så är
den af samma slag, som exempelvis
d’Artagnan och de andra musketörerna
föra i lånbiblioteken. Det är
bokstaf-ligen sannt, att den stora publiken
ännu å operascenen begär samma slags
spännande underhållning, som den,
hvarvid den är van från
följetongs-romanerna.
För den publiken, icke för de
finkänslige, har Meyerbeer skrifvit sina
operor, å hvilka han slösat en talang,
som skulle räckt till för ett halft
dussin af våra nutida operakomponister.
Tacksamma uppgifter för sångaren
har han alltid lämnat, ehuru han
visserligen begär mycket. Den glänsande
virtuositet, Meyerbeer fordrar, äges väl
hos oss knappast mer än af fru
Östberg; hennes eleganta koloratur firar i
drottningens parti en stor triumf. Hr
Ödmanns röst äger ännu toner att
bedåra med i Raouls chevalereska parti,
och i den fjärde aktens duo täflade
han i röstcharme med fröken Nordin
(numera fru Strömberg), hvilken som
Valentine lät höra några af de
grannaste soprantoner, vi här hört, sedan
signora Labias dagar. När fru
Strömberg lärt att fullt behärska sitt
praktfulla material, bör hon kunna emotse
en vacker framtid. Tyvärr är det
dramatiska temperamentet icke bland de
mest framträdande sidorna af hennes
begåfning. Gudagnistan tyckes ännu
saknas.
Fru Hellström sjöng vackert som
pagen, hr Söderman genomförde på ett
värkligt artistiskt sätt Saint-Bris’
synnerligen dramatiska parti — fanatismen
har Meyerbeer skildrat träffande, ehuru
han icke hann upplefva
Dreyfus-pro-cessens dagar, där han eljest kunnat
hämta inspiration — hr Elmblad gaf
kraftig dramatisk färg, men ingen vokal
glans åt Marcel. Hr Forsell förlänade
däremot intet synnerligt intresse åt
Ne-vers, som förr ansågs för en tacksam
uppgift, och där jämförelsevis
blygsamma sångare som hrr Vallenius och
Johanson voro vida mer fängslande,
sär-skildt den senare med sitt goda
dramatiska förstånd.
På Vasateatem ges »Cornevilles
klockor» mycket bra med hr Oscar
Bergström som en förvånande lycklig
Gas-pard, hr Lund, hvilken som fiskaren
Grenicheux visar sig som förträfflig
sångare, hr Svenson som markisen,
fröken Berentz, som kvickt och lustigt utför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
