Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en man till deras försvar, vore
medvetna om sin makt och brukade sin
makt, då skulle dessa män snart få
bukt med illgärningsmännen i en
barbarisk småstat. Den tiden är
förbi, då den judiska stammen var
nödgad till att låta sig misshandlas
utan ett knyst.
Visserligen utgör denna stam icke
längre någon enhet hvarken i
statsligt eller språkligt hänseende. Till
och med rent nationelt hafva dess
ättlingar längesedan gått upp i de
folkslag som de tillhöra. Tidigt
hafva de inpräglat Jeremias’ bud att
främja den stats bästa, som Gud
fört dem till (Jer. 29, 7). Många af
dem minnas i våra dagar sin
härstamning, endast då den hånfullt
slungas dem i ansiktet. Men
gentemot det modärna barbariet och dess
fräcka grymhet kunna de svårligen
undgå att ställa sig solidariska med
de förföljda. Det ligger dessutom
ingen skam i att tillhöra det ena af
jordens högst begåfvade folkslag:
greker och judar.
Judarnes historia är alltifrån
medeltiden en pinohistoria, hvartill
intet folk i världen kan uppvisa
maken. Allt hvad människosläktet har
förmått erbjuda af råhet, dumhet,
hyckleri, rofgirighet, förföljelselust,
blodtörst och utstuderad grymhet,
har det låtit gå ut öfver denna
fåtaliga, men kraftiga stam. Vid
utgången af Medeltiden voro judarne
i Västeuropa dels mördade, dels
brända, dels förjagade. Den härliga
elegien från Troyes, som den utmärkte
judiske fransmannen Arséne
Darme-steter år 1874 lyckades tolka, den
äldsta elegien på franska språket,
författad af ett ögonvittne till den
stolta judiska befolkningens död på
kättarbålet vid autodaféen i Troyes
den 24 april 1228, är ett af de
mänga vittnesbörden om huru gammal
deras pinohistoria är till och med i ett
af Europas tidigast civiliserade land.
I fjortonde århundradet nådde
raseriet mot judarna vanvettets höjd.
I Mainz brändes på en gång 6,coo
judar, i Erfurt ihjälslogos på en
gång 3,OOo, i Wien inneslöt sig hela
församlingen i synagogan och gaf
sig själf döden, liksom på Josephus’
tid de hjältemodiga försvararna af
den sista judiska fästningen Masada
mot Titus, hvilka, då allt hopp var
ute, dräpte sig själfva hällre än att
gifva vika. (Tosephus, Judiska
kriget 7, s). Hundratusental judar
hafva under Medeltiden med sitt blod
gödt Europas mylla. Andra
hundratusental hafva föredragit den
kvalfullaste död framför afsvärjandet af
sin tro. Där man ej kunde utrota
dem, sökte man, liksom ännu i dag
i Rumänien, att vanära dem,
omöjliggjorde för dem genom skändliga
lagar hvarje hederligt förvärf och
tvang dem ned i de smutsigaste
ock-rareaffärer för att därefter prisgifva
dem åt föraktet.
Då ändtligen frihetens timme slog,
i Frankrike under den stora
revolutionen, i Europas öfriga hufvudland
efter 1848, var det oundgängligt att
icke en så systematisk, så långvarig
förnedring skulle hafva lämnat djupa
spår. Den frigjorda juden visade
sig mången gång motbjudande sä
väl till det inre som det yttre. Men
den, som förargas åt en riktigt
anskrämlig jude, bör i honom se ett
vittnesbörd om hvad kristlig
människokärlek, efter att hafva värkat ett
årtusende, kunnat göra af ett ädelt
folk. Men frigörelsen har icke blott
röjt att judarna blifvit (orättfärdigt)
förnedrade, den har värkat
fördummande och förstörande på dem. Om
judarna under Medeltiden ej varit
klokare än de nu existerande, så
skulle de aldrig hafva öfverlefvat
förföljelserna mot dem. Då judarna
sågo skrankorna falla kring sig,
inbillade de sig att äfven fördomen
mot dem hade fallit. Då man till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
