Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en oskuld, och det tyckte jag ändå
var väl starkt.
»Nej, sa’ jag, nej, hör nu, bästa
senorita . .. Ja, det vill säga, jag sa’
det inte. Jag sa’ egentligen aldrig
någonting, men jag tyckte ändå att om
en blick kunnat vara lika uttrycksfull
som det talade ordet, så skulle hon
förstått att —––––Herre gud, man
är väl ingen kerub — hon umgicks
visst bara med keruber, senoritan.
Allting blef så oskuldshvitt, så rent, så
— -— — Ja, jag saknar ord för det,
jag har alltid saknat ord för sådant,
men jag undrade ofta för mig själf:
Hur skall jag någonsin kunna - säga
den människan att jag är kär i henne?
»Hade jag aldrig sagt någonting utan
låtit saken ha sin gång, hade det varit
mycket bättre, men vi ska alltid säga
en massa dumheter, vi nordbor, och
jag var idiot, jag hade lärt mig ett
poem af Calderon, nej, inte af
Calde-ron, det är detsamma. Det passade jag
på att läsa upp en gång i skymningen.
»Jag hade mött henne på Rioja-gatan
och skulle följa henne ett stycke på
väg, och början gick så bra, men jag
kom af mig i andra värsen. Det var
det där leendet. . . Herre gud, man är
väl inte mer än människa häller.
»Fernanda, sa’ jag. Det säger jag
alltid strax. Jag väntar aldrig länge
med att hviska förnamnet, det tycka
de om. ’Fernanda, jag har ett hjärta,
eller hur det var jag sa’. Det visste
jag nog förut, men det hade gjort sig
påmindt ännu en gång i detta lif, och
det kunde ju vara roligt för henne att
få höra. Ja, någonting annat var det
inte. En finare omskrifning af fakta
bara. Något svandunslätt och hvitt,
som kunde passa för keruber som hon
och jag, men bäst jag går där och är
vältalig och så pass änglalik som jag
kunde vara, ropade hon ’Paterti!’ Jag
tittade mig om. Där stod han ju —
åskan, dundret, Piantelli.
»Vi ha inte försyndat oss ännu, herr
pater, tänkte jag säga. Vänta med
förbannelsen till längre fram. Som
sagdt, det var bara en tanke. Ett litet
fragment af de monologer jag tycker
om att hålla för att muntra mig.
Sådant får folk aldrig höra. Det är privat.
»Senoritan är väl inte rädd för
pa-tern?’ frågade jag. ’Han låter värre
än han är. Allt är väl inte bara lag
häller. Det finns också någonting, som
heter evangelium.’
’Finns det det?’ mumlade Fernanda,
och jag grep hennes hand. Jag griper
alltid deras händer i sådana ögonblick,
men vi voro två steg ifrån det lilla
hus, där hon bodde, och hon sprang
ifrån mig.
’Anar hon’ oråd? tänkte jag. Har
jag fallit från min piedestal?’ — Det
hade jag värkligen. Under en hel vecka
ville hon inte se åt mig, och efter den
veckan skickade de er ödmjuke tjänare
till San José.
Ja, jag var inte god på
järnvägsstyrelsen den tiden. Jag gick och
kno-tade för mig själf ute på min nya post.
Jag fick ju litet bättre betaldt och hade
litet mer att göra, men det fanns ingen
Fernanda där, och hur det var, visste
Moberg nog till hvem han skickade
sina suckar.
»Det är sannt. Jag gick och suckade
på lediga stunder, och när jag kom
in på mitt ungkarlsrum, tog jag ned
min gamla, slitna Heine och slog upp
ett ställe, där jag lagt märke, och som
beskrifver den minnesrika stund, då
han var i Holland och kom in på den
där teatern och såg den främmande
flickan och sade: Jufrouw, ich will —
— — I stället för jufrouw sade jag
senorita. . .
»En gång hade jag skrifvit till henne,
men det var ett dumt bref. Jag visste
inte, om jag skulle vara kerub eller
hvad jag skulle vara, och som jag satt
där i valet och kvalet, tog jag omigen
min tillflykt till det där poemet af
Calderon, låt oss säga Calderon, men fast
det är en erkänd mästare, frågar jag
ännu i denna dag mig själf hvad rim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
