Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och meter hade att skaffa j[med
Fer-nanda.
»Naturligtvis fick jag intet svar, och
det var mindre att undra på.
Seno-ritan fanns inte längre i Coruna.
»Hvarhon var kunde ingen säga mig,
och allt efter som tiden led, tänkte jag
allt mera sällan på det där leendet,
den lilla hakan och de små groparna
i kinderna. Icke att jag sett något,
som kunnat få mig att glömma det —
det täcka könet var icke alls till sin
fördel i San José, och jag lämnade
stället utan större saknad efter ett års
förlopp. Järnvägsstyrelsen hade fått för
sig att jag skulle göra större nytta i
Carcarana, och när jag flyttade till
denna plats, kom jag midt upp i en
skandal. Församlingens nye pater, som
var en gammal bekant till mig, hade
stått anklagad för att hafva satt eld
på kyrkan i akt och mening att
hämnas på en ämbetsbroder, som förtalat
honom. Nu hade han emellertid
blif-vit frikänd och kommit tillbaka till
Carcarana, och det pratades mycket
om att han skulle döpa sin systers
förstfödde nästa söndag. Han hade
en syster, som ödet ville att jag skulle
känna igen. Det var Fernanda, men
det dröjde litet, innan jag öppnade
min Heine efter den betan.
»Jag vet inte — jag hade liksom
förlorat lusten att minnas att det var en
tid, då jag funderade på att taga
spellektioner, men när söndagen kom, bjöd
jag mig själf till fadder vid en
högtidlig akt. Det var mycket folk i kyrkan.
Man ville se hur pater Piantelli skulle
taga sig ut, och han förändrade icke
en min. Jag har allt haft märkvärdiga
rivaler härute i Argentina.»
PARISISKA TEATERINTERIÖRER.
Af PAUL GINISTRY.
T nnan den sista akten är spelad på
’ generalrepetitionen har man redan
på boulevarderna sin mening om pjäsen
klar. Telegrafering utan tråd tycks i
detta afseende varit uppfunnen, långt
innan vetenskapen tog lösningen af
problemet om hand».
Så yttrar sig, en smula maliciöst,
om allmänhetens dom direktören för
Odéonteatern i Paris, Paul Ginistry.
I en liten samling kåserier,
sammanförda under titeln »La vie d’un théåtre»
söker han bibringa samma allmänhet
en föreställning om det vidlyftiga och
invecklade maskineri, som i sina minsta
detaljer måste fungera med minutiös
noggrannhet för att på de tiljor »som
föreställa världen» framföra de
skapelser, hviikas vara eller icke vara sedan
ligger i prässens och publikens hand.
I mer eller mindre utförligt skisserade
Bearbetning af G. L.
bilder skildrar Ginistry författarna,
skådespelarna, statisterna, direktören,
regissören, sufflören, läkarna m. fl., låter
oss få en inblick i deras samarbete och
deras inbördes misshälligheter, hvilka
senare dock träda i skuggan och
förefalla obetydliga vid sidan af deras
starkt utpräglade solidaritetskänsla för
»la maison». Till och med
poliskonstaplarna, brandsoldaterna och »les
ouvreuses» äro föremål för Ginistrys
sympatiska omnämnande. Han redogör
vidare för teaterns ekonomiska
förhållanden, dess ställning till censuren,
prässen och kritiken m. m. d., samt
lämnar åtskilliga upplysningar om de
rent praktiska anordningarna.
DE DRAMATISKA FÖRFATTARNA.
När, säger Ginistry, en författare
efter de tre, fyra, fem akter, i hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
