Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än han; jag var af alldeles samma
mening.
Nåväl, jag studerade hans fästmö,
jag godkände henne, han gifte sig och
har icke haft någon anledning att
beklaga sig. Hans hustru är täck och
behaglig och de ha ett par söta barn.
Det är sålunda dem, som jag hälsar
på, då jag reser till Norrtelje. Dem
är kanske icke rätta ordet; det är
honom, jag vill träffa. Så snart vi kunna,
draga vi oss undan för oss själfva. Det
är icke alltid sagdt, att vi ha så
mycket att tala med hvarandra om, men
det gör detsamma. Vi tycka om att
sitta bredvid hvarandra, det är allt.
Hvad hans hustru beträffar så
ursäktar hon min oartighet. Hon känner
vår vänskap och är icke svartsjuk. Hon
blir tvärtom mycket glad, då jag
kommer, och tycker alltid, att jag besöker
dem for sällan.
— Välkommen, säger hon och
räcker mig småleende sin hand: •— nu
vet jag, att Vilhelm är glad. I dag
bryr han sig inte alls om mig, men
jag skall hämnas: i eftermiddag går
jag ner på Societeten.
Och hon tillägger, vändande sig
direkt till mig:
— Vilhelm tycker, att jag gör det för
ofta, men de dagar, då du är här,
säger han ingenting.
Och Vilhelm skrattar alltid och drar
mig ner till sitt kontor, där vi kunna
vara ostörda. Ty det är söndag och
affären är stängd.
Det var på samma sätt sista gången,
då jag var där, med undantag af att
vi icke gingo ner på kontoret efter
middagen för att röka våra cigarrer.
Vädret var så strålande vackert. Hela
den lilla staden badade i ljus.
Vi styrde våra steg till societetsparken.
Från paviljongen ljöd musik. Jag
föreslog, att vi skulle gå in där och leta
reda på Agnes, hans hustru, men min
vän vägrade. Han kände ingen af
badgästerna, sade han.
Vi slogo oss ner på en ensam soffa
vid sjön. Det var mycket folk i
rörelse: sjuka som skötos fram och
tillbaka i rullstolar; andra, på hvilka de
präktiga gyttjebaden börjat göra värkan
och som mödosamt, grinande för hvarje
steg, men synbarligen belåtna linkade
sin väg fram. Men flertalet utgjordes
af friska: unga damer och herrar, som
drefvo kurtis i skydd af parasoller och
näsdukar. Några väckte formlig
uppmärksamhet. Det var ett par unga
hvitklädda fruar, som skrattade mycket
högt och oförbehållsamt mottogo den
hyllning, som deras kavaljerer ägnade
dem.
Jag gjorde min vän uppmärksam på
de glada paren: — det är naturligtvis
stockholmare!
Han såg efter dem några ögonblick.
Därefter sade han plötsligt:
— Det fins värkligen förskräckliga
kvinnor!
Jag förstod, att han tänkte på
något annat än på de vackra damer, som
nyss gått förbi oss. Och han berättade
ett fall ur sin för öfrigt mycket
obetydliga erfarenhet om kvinnorna. Han
berättade sin historia med tonen af en
hederlig karl, som gjort en ledsam
upptäckt och som i sitt ärliga sinne är
både upprörd och bekymrad däröfver:
— Du kände ju garfvare Ekholms. Vi
voro goda vänner, isynnerhet våra fruar,
och vi umgingos ganska mycket med
hvarandra ända till för ett par år sedan.
Då tog det helt hastigt slut. De ha
för öfrigt nu lämnat staden. Han har
köpt ett garfveri i södra Sverige och
flyttat dit. Och det var så godt att
de reste härifrån.
Du kan förstå, att vi icke ha många
nöjen här på vintern. Om sommaren
är det lifligt nog, men vintrarna äro
långa. Hvar och en lefver för sig själf.
Man sköter sin affär och låter dagarne
gå. Då det mörknar om höstarna,
tändas bodlamporna tidigare; då man
hunnit öfver nyåret börjar det ljusna.
Båten slutar att gå, då isen i december
månad blifvit så stark, att den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
