Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från den dagen var det slut med
vårt umgänge. Af gemensamma
bekanta hörde jag, att Ekholm gick
omkring och talade illa om mig. Då de
visste, att vi voro goda vänner, voro
de förvånade, men jag svarade
undvikande. För min hustru förklarade jag,
att vi råkat i gräl vid spelbordet, att
Ekholm var en bråkmakare.
Hon ryckte på axlarne .och vi sökte
annat umgänge.
Några månader därefter började
oerhörda rykten cirkulera. Man talade
om en fru, gift med en af stadens
förmögnare borgare, som tog emot älskare,
medan mannen för sin affärs skull var
ute på resor. Ryktet bemöttes i början
med misstro, som skvaller af någon
afskedad piga, men snart talade hela
staden därom.
Och hvilka karlar! Bodbiträden,
drängar, hvilka som hälst! Där skulle
om nätterna firas formliga orgier!
Naturligtvis öfverdref man betydligt,
men ingen rök utan eld. Sådant folk
kan aldrig tiga. Äran är för stor för
att den skall kunna hållas hemlig. Och
hela staden drog en suck af lättnad,
då de i våras lämnade orten.
Jag har aldrig nämnt ett ord för
min hustru. Hvad skulle hon ha sagt,
om hon fått höra, hur nära det varit
med mig? Hon, som tog så illa vid sig
öfver, att den »människan», som hon
kallade henne, någonsin satt sin fot
inom vårt hus!
Min vän tystnade.
Vi talade ännu en stund om denna
kvinna. Jag uttalade som min åsikt,
att kvinnorna i allmänhet äro trogna,
lugna, utan starka passioner, men att
det finns undantag, och att dessa
undantag äro galna, omåttliga, att det icke
finns någon gräns för deras begär.
Mes-salina, den romerska drottningen, lefver
ännu i dag. Men man skall icke dömma
hennes döttrar för strängt. Människan
är en slaf under sin natur. Hon kan
kufva den men icke underkufva den.
Och det är en medveten grymhet af
slumpen att stänga in en sådan kvinna
i en liten småstad och att gifta henne
med en gammal garfvare.
Min vän protesterade.
Det är människans skyldighet, sade
han, mans som kvinnas, att behärska
sin natur. Det är förståndet, som skall
råda. Så hade han gjort och det hade
varit hans räddning. Tänk, om hans
namn varit inblandadt i denna
oerhörda skandal! Han hade varit en
ruinerad man, död för samhället, för sin
familj, för sin hustru framför allt! . . .
I detsamma kom en af hans drängar
fram till soffan, där vi sutto. Några
bönder väntade på honom. De hade
ett parti råg att sälja.
Min vän ursäktade sig och jag
lof-vade att komma efter om en stund.
Under tiden tog jag en promenad
genom den vackra parken ofvanför
badhuset, som efter de präktiga träden
erhållit namn af »Granparken». Det var
nästan tomt här uppe. Alla hade
samlats nere i Badhusparken.
Kvällen var härlig. Det var en af
dessa underbara, stilla sommaraftnar,
som fyller vårt hjärta med lycka, med
en nästan religiös andakt. Hela skogen
stod tyst, orörlig, på samma gång blyg
och brinnande. Bakom träden, hvilkas
stammar färgades röda, lyste solen,
pur-prande himmelen.
Trött af att slinta på marken, som
var öfversållad med barr, nästan
döf-vad af den starka kåddoften, som
upp-fylde luften, slog jag mig ned på en
bänk.
Jag tänkte på mitt mörka arbetsrum,
där allting luktade gammalt papper,
som håller på att mögla, på mitt
enformiga ungkarlslif, de få stunder, då
jag värkligen hade tillfälle att njuta af
lifvets skönhet.
Och under tiden, medan jag gräfde
i mina luntor och skref nya, som andra
i sin tur skulle rota i, gingo åren förbi
min dörr, det ena efter det andra. Jag
skulle blifva gammal och få pension
som mina kamrater, jag skulle blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
