Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slö och orkeslös, en gammal lunta jag
med, som ingen brydde sig om att
bläddra i, emedan den icke innehöll
någonting, icke kunde innehålla någonting.
Men skogen är evigt ung, evigt ny,
alltid lika vacker.
Jag väcktes ur mina drömmar af ett
par röster bakom mig. Jag tyckte, att
jag kände igen den ena och vände mig
forsigtigt om på bänken, som stod dold
bakom ett par täta buskar. Af en
händelse hade jag kommit att sätta mig
i närheten af en af dessa vackra villor,
som ligga kringströdda i skogen.
Utanför villan, i skydd af en häck
stod ett ungt par. De höllo just på
att taga afsked hvarandra. Jag kände
icke honom, som leende höll hennes
bägge händer i sina. Nu såg han sig
hastigt omkring, som om han varit rädd
att någon skulle se dem; därefter böjde
han sig ned och kysste henne.
Den unga kvinnan gaf till ett lätt
rop och ryckte sig lös: därefter
skyndade hon med snabba steg ner mot
Badhusparken.
Mannen stod en lång stund och såg
efter henne. Hon måste ha vändt sig
om, ty han vinkade upprepade gånger
med handen. Därefter gick han in i
villan. Om en stund såg jag honom
öppna ett af fönstren och böja sig ut, som
om han ännu en gång velat uppfånga
en skymt af henne, som försvunnit.
Jag satt kvar på min bänk, alldeles
förlamad, tillintetgjord, som om åskan
slagit ned i trädet öfver mig.
Det var honl Den unga kvinnan
var min väns hustru!
Hur länge jag satt där, vet jag icke.
Tänkte jag på någonting? Knappast.
Allting hvirflade rundt, till dess att det
värkte i mitt hufvud.
Och då jag ändtligen reste mig för
att gå, kände jag mig, som om jag
stigit upp efter en svår sjukdom. Jag
skakade i hela kroppen; mina ben, som
darrade, ville icke bära mig.
Så småningom började jag att reda
ut härfvan, som plågade mitt hufvud.
I själfva värket förelågo endast tvänne
möjligheter. Endera hade de kommit
vägen fram bägge två och skiljts åt
utanför villan, där han bodde eller
också — jag ryste vid tanken därpå —
hade hon varit därinne, kanske i samma
rum, hvars fönster jag sett öppnas.
I det förra fallet fanns ännu hopp.
Kanske att jag endast varit vittne till
början af ett brottsligt äfventyr, slutet
af en promenad, som kunde blifva
farlig, om den upprepades, kanske att
ingenting ännu förelåg, att allt kunde
afvändas genom ett raskt ingripande.
I det senare fallet — min stackars,
stackars vän!
Men om det var, som jag hoppades,
så skulle jag varna henne. Jag skulle
låta henne förstå, att jag sett dem, att
jag kände hennes hemlighet; fruktan,
förskräckelsen, den öfverhängande faran
skulle drifva henne tillbaka.
Jag kom sent hem, alldeles lagom
till supén. Min vän frågade mig, hvar
jag varit så länge. Han hade väntat
på mig ett par timmar. Jag svarade
något om den vackra kvällen, om det
rörliga lifvet i Badhusparken som
kommit mig att dröja.
Han sade, vänd till oss bägge:
— Att ni inte träffades!
Hon svarade lugnt:
— Viktor gick väl, som vanligt, för
sig själf! Jag har för öfrigt varit inne
nästan hela eftermiddagen. Vi ha
spelat och musicerat.
Inne? Talade hon värkligen sannt?
Efter supén gingo vi ut i trädgården.
Min vän, som är ifrig trädgårdskarl,
mycket intresserad af sina blommor,
stannade för att undersöka en rabatt.
Vi bägge andra fortsatte till slutet af
trädgården. Jag kände, att jag var
alldeles blek och jag darrade, som om
jag haft feber eller frossa.
Nu måste det ske! Nu eller aldrig,
ty jag skulle resa tidigt påföljande
morgon!
Och med en röst, som föreföll mig
främmande, utan klang, mumlade jag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
