Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämningsmakt. Den hypnos, som är
människoframställarens största njutning,
ligger här inlindad i replikernas
blodkappor, han behöfver bara öppna dem
och taga diktarens ångestsjäl till hjälp
för att binda publiken. Hr de Wahl
förstod detta. Kung Magnus, den svage,
men ädle drotten, som, oskyldig, lider
för de skyldige, en Kristus i medeltida
stockholmsdager, blef en prestation af
mycken hängifvelse och ändå strängt
konstnärlig. »Den besatta», fru
Sandell, grep med magiska trådar,
utan-andades sin mystik så oemotståndligt,
att den värste materialist måste tro på
denna sibyllinska uppenbarelse. Fru
Håkanssons intriganta änkedrottning
var så hätsk och smidig som hon
skulle vara, och hr Svennberg gjorde
sin sortie, då han drages af »den
besattas» tal, med mjuk förståelse. Hr
Riegos barberare lefde och dog med
en viss effekt.
Däremot var det tråkigt, att hr
Hill-berg senior öfverraskade genom en
maklighet, som tydde på, att hans
händer icke energiskt gripit in i rollens
guldgrufva. Porse är dock en så
tacksam uppgift. All lifvets råhet ligger
samlad hos denne lömske tronlängtare
och ränksmidare. Masken var stark,
gestalten präktig, men såsom ibland,
när skådespelaren inte riktigt
intresserar sig, blef talet grumligt. Hans son
var tillfredsställande som den älskvärde
bikonungen. Fröken Håkanssons
bidrottning speltes känsligt, om ock litet
tonlöst, och fröken Lundequist var en
förnäm Blanche, men fru Sternvalls
Birgitta skrufvad. Den färgrika
uppsättningen stod i stil med Strindbergs
bjärte ande. Don Diego.
REVY.
Raden af konserter på det nya året
öppnades af Aulinska kvartettens
Beethoven-afton, som lät oss förnya
bekantskapen med underverket,
ciss-moll-kvartetten, som Aulinarne spela ganska
bra från och med scherzot, under det
att de föregående satserna öfverstiga
deras krafter, framför allt variationerna
och det föregående hänryckande och
hänryckta allegrot. Det finns i de små
mellansatserna i denna icke mindre än
sju-satsiga komposition små recitativiska
fraser, som t. ex. understundom i
primviolinens stämma antaga en
passage-artad karaktär, äro figurerade,
men dock fulla af lif, uttryck,
talande, i detta afseende ett motstycke
till basens recitativ i nionde
symfonien. Detta hade de utförande
icke förstått, eller ock räckte icke
tekniken till.
Den stora B-dur-trion, detta härliga
värk, eldsprutande som så månget
annat Beethovenskt stycke — hvilken
fröjd att höra blott
inledningstak-terna, dock icke så sentimentalt, som
de spelades af hr Stenhammar —
utfördes också mycket aktningsvärdt, men
kanske icke alldeles i den rätta stilen,
ej häller alltid med tillräckligt
skimrande glans. Eld, eld, utan rusning.
Eftertankens kranka blekhet passar ej
vid tolkningen af titanen.
C-dur-kvin-tetten tillhörande ett tidigare skede —
den är skrifven strax före
Alexander-sonaterna och pianosonaterna, opus 31,
hvilka ansetts inviga en ny period af
Beethovens alstring — fick ett godt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
