Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snickarhustrun in på gården, gå
däruppe och pyssla i närheten af
vindskontoren. Hvad hon hade där att
göra kunde ingen begripa, men nog
anade man oråd, för den där
människan hade allt haft fuffens för sig förut.
Det pratades om att på det stället,
där snickarens bott förut, hade också
åtskilliga saker kommit bort, och
hennes man, stackars karl, som var en
hederlig och duktig arbetare, fastän
han drack en smula, hade fått punga
ut med bra med pängar för att klara
affärerna. Och han hade lofvat att slå
ihjäl henne, om det blef någon mer
historia af samma slag.
Men man kunde aldrig vara säker
på henne. Hon var en äkta slamsa.
Fastän hon hade tre barn och det inte
dröjde länge innan hon kunde vänta
det fjärde, sprang hon omkring i
gårdarna och drack kaffe eller hade
kafferep hemma hos sig och tänkte bara
på sitt bjäfs. Garneringar på kjolarna
skulle det vara, fina nålar i håret,
halskrås och hattar med plymer. Men
sådant kostar pängar och är inte alltid
så lätt att skaffa sig på ärligt vis.
En af grannarna tyckte sig för rästen
ha sett en kopparflaska inne hos henne,
och en annan kunde nästan svära på
att hon en dag i början på augusti
svängde in till pantlånaren på gatan
bredvid med en sådan på armen.
Väpnad med alla dessa bevis tog
kopparflaskans ägarinna slutligen mod
till sig och knackade en vacker dag
på hos snickarns.
Det var äldsta pojken, en parfvel
på sex år, som öppnade. Modern hade
troligen inte hört knackningen, ty
genom den öppnä kammardörren kunde
fru Broman se, hur hon trallande och
gnolande helt lugnt satt och virkade
lakansspetsar, medan frukosttallrikarna,
fulla med sillben och potatisskal, stodo
kvar på bordet, och det minsta barnet
tultade barfota omkring i blotta skjortan.
För öfrigt tog hon sig icke illa ut,
där hon satt. Hon var ung, finlem-
mad och med ett par blanka, mörka
ögon och ett nätt, rundt ansikte.
Då fru Broman steg in, reste hon
sig så tvärt att trådnystanet föll i
golf-vet, och antingen det nu var den
besökande damens värdiga hållning, som
imponerade på henne, eller
öfverrask-ningen, som kom henne att tappa
koncepterna, så bar hennes ansikte
skuldmedvetandets omisskänneliga prägel.
Det oaiktadt blef hon naturligtvis
ytterligt förvånad, när häradshöfdingens
fru började tala om kopparflaskan.
Någon sådan pjäs visste hon sig aldrig
i sitt lif ha skådat. Hon förstod inte
hur den egentligen skulle se ut, om
det var en bordsprydnad eller en
eaude-cologneflaska, och vid den framkastade
förmodan att hon kunde ha något att
göra med dess försvinnande, stod hon
där handfallen som den förolämpade
oskulden.
Kopparflaskans ägarinna hade
emellertid någonting af en jurist hos sig.
Hon kom fram med sina bevis och
visste lägga sina ord så väl att det
inte dröjde länge förrän hon kom på
henne med tvetalan och hade fått henne
att förklara, att hon en viss dag i
början af augusti både varit ute på
landet hos sin moster och suttit instängd
hemma hos sig och sytt från morgon
till kväll utan att titta utom dörren.
Och då hon erhållit den
upplysningen svepte fru Broman förnämt om sig
kappan.
— Tack — sade hon vändande sig
mot dörren — nu vet jag hvad jag
vet. I eftermiddag ska jag skicka hit
min man.
— Herre Gud, häradshöfdingen 1
Häradshöfdingen var ju nästan en
polis, och polisen var det värsta fru
Persson visste i denna världen.
Full af ångest ställde hon sig i
vägen för den utgående frun, knäppte
ihop händerna och tiggde och bad.
Åh, hon skulle inte göra henne
olycklig! Kopparflaskan skulle nog
komma igen ändå, utan att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
