Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef någon sak af det. Det vore så
förskräckligt, om Persson tinge reda
på det, för då skulle han slå ihjäl
henne. Det hade han sagt. Hon hade
en moster i staden också, och till
henne skulle hon gå och be om hjälp
för att få ut flaskan från pantlånaren.
Om några dar, senast en vecka skulle
hon komma upp med den.
Nå, kopparflaskans ägarinna hade
icke något hårdt hjärta. Hon tyckte
synd om den stackars kvinnan, och en
vecka kunde hon väl vänta, bara det
var säkert att hon kom då.
Ja, det var då så säkert som aldrig det.
Och så gick då den medlidsamma
frun.
Åtta dagar därefter satt hon hemma
från bittida på morgonen till sent på
kvällen och väntade på sin
kopparflaska. Men den som inte kom, det
var kopparflaskan.
Nåja, en dag förr eller senare var
ju strängt taget icke så noga. Hon
väntade nästa dag med. Men äfven
den förgick utan att det syntes
skymten af en kopparflaska.
Då blef fru Broman, som naturligt
var, en smula missnöjd och begaf sig
morgonen därpå ner till snickarens för
att höra efter hvad det kunde vara för
mankemang. Och när hon knackade
på, var det återigen den lilla sexåringen
som öppnade. Men han bara gläntade
på dörren.
— Är mamma hemma?
— Ne-e-ej.
Det var något besynnerligt att hon
icke skulle vara hemma så tidigt på
morgonen. Men bättre lycka nästa
gång, tänkte kopparflaskans ägarinna
och gick ner igen strax efter ett, då
hon visste att Persson ätit middag och
återvändt till sitt arbete. Trots
snickar-hustruns opålitlighet ville hon hålla
sitt löfte att icke inviga mannen i den
sorgliga historien.
— Är mamma hemma nu då?
Samma dörrgläntning, samma pojke,
samma »ne-e-ej».
Nå, hon försökte dagen därpå och
de närmast följande om hon kunde ha
bättre tur på andra tider. Men det
var lika illa hur hon än varierade med
timmarna. Samma resultat. Pojken i
dörren med sitt »ne-e-ej».
Till sist miste emellertid fru Broman
det lilla tålamod hon hade kvar, och
en förmiddag, när pojken svarade sitt
»ne-e-ej», sköt hon i alla fall upp
dörren och steg in och tittade sig
omkring. Ingenstädes kunde hon likväl
upptäcka någon fru Persson, men hon
tyckte att domestikgardinen, som hängde
ner från hörnhyllan och agerade
garderob, rörde sig på ett misstänkt sätt.
-— Hör du, min lilla gosse — sade
fru Broman — jag får lof att be dig
säga din mamma en sak, eftersom hon
aldrig själf är hemma. Säg henne
bara det, att nu ska det bli annat af.
Dessa ord hade en märkvärdig effekt.
Domestikgardinen fick plötsligt lif och
flög upp i taket, och fram störtade fru
Persson själf under tårar och böner.
— Kära, söta, milda, barmhärtiga,
goda frun, skicka inte hit polisen!
Det var så att mostern inte kunnat
hjälpa henne, och hon visste sig ingen
råd. Men om frun bara ville vänta . . .
— Tag hit pantkvittot — sade fru
Broman. — Nog ser jag att det inte
är värdt att vänta. Men flaskan vill
jag ha igen.
Fru Persson gick mekaniskt åt
byrån till, men stannade på halfva vägen.
— Ja, se det är så, att jag inte
har’et hemma. Jag lämna’t åt en
bekant som säkerhet för tre kronor, som
jag fick låna för att köpa kängor te
flickan.
Fru Broman letade fram sin
portmonnä och tog upp tre kronor.
— Se här — sade hon. — Skaffa
nu hem kvittot, men det i denna dag,
ocb kom upp med det till mig i
eftermiddag, annars kan det hända att det
går illa för er.
Och värdig och stolt i känslan af
sin storslagenhet och sitt ädelmod af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
