Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägsnade sig kopparflaskans ägarinna
utan att ge akt på hur förskrämd den
lilla snickarfrun stod och tittade på
pängarna i sin öppna hand.
Hennes första tanke var att springa
efter den bortgående för att lämna
igen dem och bekänna hela den
sorgliga sanningen med pantkvittot, som
hon på goda skäl misstänkte att inga
kronor i världen skulle kunna skaffa
tillrätta, eftersom hon rifvit sönder det
och kastat bitarna på gatan strax efter
sedan hon fått det i sin hand. Men
hur det var, så kom hon sig inte för.
»Den som vinner tid, vinner allt», var
hennes valspråk. Och så började hon
fundera på om det inte skulle kunna
vara möjligt att prässa fram någonting
ur sin mans pänningpung, så att hon
kunde göra en liten afbetalning och
visa sin goda vilja. Det skulle
kanske rädda situationen.
När hennes man kom hem på
kvällen vågade hon emellertid inte säga
någonting, emedan han var vid dåligt
humör. Och ehuru hon var förfärligt
rädd för att häradshöfdingens fru ett,
tu, tre skulle uppträda på skådeplatsen,
lät hon äfven morgonstunden gå utan
att tala med honom. Men på
middagstimmen, sedan han ätit och var
mätt och belåten beslöt hon, drifven
af ångest, att göra ett försök.
— Hör du Persson -—började hon,
— du får allt ge mig en femma te
kläder åt barnen.
Persson svor naturligtvis till.
Pängar igen! Han hade inte sett
att det gick nå’n nöd på barnen.
Jo, det gjorde det visst, det. Och
hon räknade upp än det ena och än det
andra, en hel lång ramsa, medan han
gick och hvisslade för att slippa höra,
och sökte rundt omkring rummet efter
en kam att göra sig fin i håret med.
— Har man sett pa själfvaste ... 1
Under sitt letande hade han
kommit att lyfta på byråduken, och
där-inunder gjorde han helt oväntadt det
sällsamma fyndet af tre kronor.
— Här har du ju pängar, vet jag!
Hon blef alldeles mörkröd i
ansiktet men förklarade frankt att det var
sparpängar, som hon fått ihop med
mycken möda och besvär, och de
för-slogo i alla fall icke till det hon
måste ha.
Sparpängar! Han gaf henne två
kronor om dagen, väl vetande att det
inte var värdt att anförtro henne större
summor än så på en gång, och han
förstod mycket godt att det nätt och
jämt räckte till. Hur skulle hon då
kunnat spara något? Nej, han kände
sin kära hustru. Det här stod aldrig
rätt till. Kanske hade hon tagit dem ur
hans egen pung medan han sof. Ibland
hade han tyckt sig sakna en del slantar.
Och han tog henne i armen och
ruskade henne. Hvad var det nu för
konster hon hade för sig? Fram med
sanningen bara!
Detta var emellertid för mycket att
bära. Utpinad af den ständiga rädsla
hon så länge gått i för kopparflaskans
ägarinna, stod hon inte ut längre. Det
var detsamma hur det gick, för lika
galet gick det ändå. Och så fick han
då veta hur det stod till.
Han hade icke släppt hennes arm,
och hela tiden medan hon berättade,
höll han den fast som i ett skrufstäd
utan att yttra ett ord. Men hans ögon
rullade allt vildare, och då hon slutat
slängde han till henne, så att hon for
raklång till golfvet.
Därpå bröt det löst, och det var
inga smeknamn han gaf henne där han
med knuten hand stod lutad öfver henne
och slog till henne för hvar gång hon
gjorde ett försök att resa sig på
armbågen. Han brydde sig inte ett tecken
om hvad grannarna kunde höra genom
väggen eller se genom fönstret.
Kom hon inte ihåg att han sagt, han
skulle slå ihjäl henne, ifall hon gjorde
om det igen? Men hon skulle allt få
märka hvad det ville säga att skämma
ut en ärlig karl, så han inte kunde se
folk i ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
