Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till slut rörde hon sig icke längre
utan låg bara och jämrade sig. Men
när han hämtade andan ett tag och
gick ett par steg ifrån henne, passade
hon på att gripa till det enda
försvarsvapen, som stod henne till buds.
— Skynda dig, Persson — kved
hon — och spring efter frun. Jag är
så sjuk! Jag tror jag dör!
Men till svar fick hon blott ett
skratt och en spark. Hon hade ljugit
några gånger för mycket för sin man,
den lilla snickarfrun.
Det var i detta ögonblick som det
knackade på dörren, hvilken
omedelbart därefter öppnades, och fru
Broman steg oombedd in.
Hennes ansikte var rödt och hennes
min oblid, ty under natten och
morgonen hade hon hunnit med att reta
upp sig till en grundlig förargelse. Nu
förstod hon att man begagnat sig af
hennes beskedlighet till att hålla henne
för narr, och att man till tack för
hennes tillit och ädelmod också tänkte
bestjäla henne på de tre kronorna,
eftersom det gått så bra med
kopparflaskan. Men nu var hennes tålamod
till ända, och hon hade enkom
afvak-tat mannens middagstimme för att se
hvad han skulle säga om saken. Han
fick sedan slå ihjäl sin hustru bäst han
behagade. Fru Broman tvådde sina
händer.
Med detsamma hon stod på tröskeln
märkte hon nog att hon icke kommit
i ett ögonblick, då äktenskaplig
endräkt och frid präglade de bägge
makarnas tankeutbyte. Men hvad angick
det henne? Hon hälsade ett sträft
goddag och fick i utbyte ett lika sträft
goddag från Persson.
Snickarhustrun hade tagit tag i
sängstolpen och rest sig upp. Men på
samma gång kröp hon baklänges inåt
väggen med fingrarna instuckna i sitt
svarta, upprufsade hår och med ett
vildt uttryck i ansiktet.
— Jo, jag kommer för att säga fru
Persson att mitt tålamod är slut nu,
och att jag tänker ta itu med saken
på allvar — började kopparflaskans
ägarinna.
Den stackars hustrun stirrade på
henne med ångestfulla, vidöppna ögon.
Och så på en gång for hon tvärs
öf-ver golfvet till sin man, hängde sig på
honom, kröp bakom ryggen på honom,
sökte skydd hos den som nyss varit
färdig att ta hennes lif.
— Herre Jesus, hon vill skicka
polisen på mig — skrek hon. Hjälp
mig, Persson! Hjälp mig! Hjälp mig!
Och han stötte icke bort henne. Han,
som för ett par sekunder sedan icke
kunnat se henne röra sig utan att slå
till, lade plötsligt armen om hennes lif
och drog henne intill sig.
— Se så, se så Tilda, var inte rädd
du — sade han lugnande. — Du
be-höfver inte stå bakom ryggen på mig.
Jag ska nog försvara dig ändå.
Och med detsamma rätade han upp
sig så att bröstet svällde under tröjan,
och det röda hakskägget stod rätt ut
i vädret.
— Jaså, ni vill skicka polisen på en
sjuk kvinna —• sade han vändande sig
mot den gemensamma fienden vid
dörren. — Ja, gör det, gör det bara!
Det får ni heder af. Men skynda er,
annars får ni väl rycka upp henne ur
sängen. Innan ni går, ska ni
emellertid ta igen era tre kronor, som ni
lämnade kvar här i går. Och här ska ni
få litet på köpet te afbetalning på
kopparflaskan. Jag har inte mer nu,
men hvar lördag ska det bli vidare i
texten, tills den är betald te sista
skärfven, antingen ni nu går efter era
gossar eller ej. För jag är en
hederkarl, sir ni! Och det jag säger, det
gör jag, si!
Han upphörde att gräfva i den
framletade, slitna pungen för att slå näfven
i bordet, men strax därpå fick han
fram ett par kronor ur den, och utan
att höra ett ord af allt hvad fru
Boman berättade om sin väntan och sitt
änglatålamod och sitt ädelmodiga sinne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
