Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lag gick han fram till henne med
pängarna.
—• Tag dem eller jag kastar dem
efter er — sade han, då hon inte
genast sträckte ut handen.
Men fru Broman ville inte anses
som en hårdhjärtad gniderska, som var
nöjd bara hon fått prässa blodspängar
ur sina fattiga medmänniskor. Hon
beklagade sig. Hon försvarade sig.
Hon öppnade dörren och steg ut i
förstugan, utan att kunna bekväma sig
till att taga emot hvad som bjöds
henne på detta något oartiga sätt.
— Tag dem, eller jag kastar dem
efter er på gården — skrek Persson,
som följde med i hälarna på henne.
Alla fönster och dörrar voro redan
fulla med ansikten och vid
vattenledningen på gården stod en hel hop
aktningsvärda fruntimmer. Det hade
blifvit en fullständig skandal, om hon
fått slantarna kastade efter sig. Hvad
skulle man ha trott om henne? Således
var det ingenting annat att göra än
att ta emot dem med en så förnäm
och förorättad min som möjligt.
— Och gå nu efter polis — sade han.
Hon värdigades icke svara och gick
med stolt hållning öfver gården genom
korselden af alla nyfikna och
skadeglada blickar.
Men hon lyckades ändå icke
und-kommo dem. Från den stunden lefde
hon i en ständig förargelse dag efter
dag och vecka efter vecka. Bara hon
såg någon af husfolket, kände hon att
alla sympatier voro för snickarens och
alla antipatier för henne, hur mycket
ondt man än förut haft att säga om
den lilla slamsiga, tjufaktiga
snickar-frun. Det var alldeles som om det
var de, som fått lida orätt och inte hon.
Om lördagskvällarna steg likväl
hennes pröfning till sin högsta höjd. På
slaget sju kom då alltid jungfrun in
till henne i salongen och anmälde att
Persson var ute i köket och ville tala
med henne. Och när hon kom ut,
stod han där med en tvåkrona i sin
valkiga hand och lämnade henne
slanten fullständigt stum med en bock och
en mörk blick, allt under det
tjänstflickorna gömde sig bakom spisen och
fnissade i smyg.
Hon hade försökt hälsa till honom
att hon inte kunde komma ut och att
han kunde lämna pängarna ändå. Men
det hjälpte inte. Då gick han och
kom igen hvar kväll vid samma tid
ända tills han träffade henne. Han
skulle riktigt veta att hon fått
pängarna i sin hand, så att det inte blef
något krångel med det, för han var en
reell karl och ville ha ordning i allting.
Och det var häller ingen i hela huset
och på halfva gatan, som inte tyckte att
han var en reell karl och att fru Boman
var en småaktig och hjärtlös person.
Tänk att ställa till ett sådant väsen
för en gammal kopparflaska! (Saken
var den, att de icke hade någon själfva.)
Och tänk att vilja skicka polisen på
en stackars människa i ett sådant
tillstånd som fru Persson!
Men emellan snickaren och hans
hustru hade det aldrig varit så väl
som nu. Hon tyckte sig aldrig förr
ha sett hvilken präktig karl han var,
och han hade fått upp ögonen för att
hon var en liten stackare, som måste
beskyddas. Och så kom äfven det
till, att han dagen efter fru Bromans
besök tagit blå bandet, hvilket gjorde
att han sedan alltid hade fullt upp med
pängar, ty han var en duktig arbetare.
Han köpte saker till huset, kläder
åt barnen och åt sin hustru en fin,
skinnbrämad aftonkappa, som hon
alltid begagnade om
söndagsförmiddagarna, då hon gick ut och gick med
sin man. Och när de kommo
svassande öfver gården var det som om
själfva kungen och drottningen hade visat
sig, så höfligt hälsade man på dem.
Och Persson satte sitt röda skägg
allt högre i vädret. Det var ändå
ganska upplyftande att veta sig vara en
så duktig och hederlig karl, att ens heder
till och med räckte till åt ens hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
