Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanslirådet N. F. Sander, nämligen herr
Albert Teodor Gellerstedt, och detta val
har från nästan alla sidor hälsats med
bifall. Visserligen är det icke tyngd af
poetiska lagrars mängd, som den nya n:r 7
intager sin plats bland de 18; hans
skaldeådra har aldrig flödat med ymnighet, men
allt hvad han skrifvit har utmärkt sig genom
formens fulländade kringslutning om
tankens själfulla och ädla stämning och bägges
gemensamma harmoni. Det är icke hvad
man kallar den stora poesien, som han
representerar, men så möter man hos honom
också ingenstädes detta tomma kling-klang,
hvilket 5 likt ett fåfängt Z vankar och har
aldrig brist på ord, men ofta brist på
tankar». Den fina ursprungligheten i hans
diktning ställer honom på en plats för sig
inom den svenska skaldevärlden.
Allra minst har han bland sina
företrädare på samma akademiska stol haft att
räkna någon själsfrände. Den närmaste
föregångaren, hr Sander, var en af de
torraste naturer, man någonsin skådat, och
hans »Sånger till Selma», som vid tidiga
år lyfte honom upp på den akademiska
parnassen, äro nu så totalt bortglömda, att
man icke ens i antologier möter någon
påminnelse därom. En ärans man för
resten och lika nitisk inom
Ecklesiastikdepartementet som i edda- och
konstforskningen — framgångsrikast dock i det förra.
Räknar man efter tidsföljden, så möter
man namnen Axel von Fersen d. ä., den
politiske partimannen, en af dessa grand’
seigneurs, som enligt Gustaf 111 :s idé skulle
sprida glans öfver en sak, i sig själf så
roturier, som litteraturen; Axel Gabriel
Silfverstolpe, som blef den oskyldiga
orsaken till Akademiens upphäfvande under
förmyndareregeringen; statssekreteraren och
biskopen Anders af Kullberg, som
åtminstone röjde den själfkännedomen att öppet
och bestämdt förneka sig äga medfödd
kallelse till skald; Shakespearöfversättaren
C. Aug. Hagberg, och slutligen Wilhelm
Erik Svedelius. Det är en rätt märklig
profkarta på olika slags snille- och
smak-utöfvare, som denna rad utvisar.
* * *
Bokmarknaden är fortfarande nästan flau.
Regelbundet utkomma visserligen en del
påbörjade häftesvis utkommande
fortsätt-ningsarbeten, hvaribland må nämnas h. 38
af XIX:e århundradet i ord och bild, h. 2
af Conan Doyles Det stora boerkriget, som
nu hunnit fram till Ladysmiths belägring
(H. Gebers förlag); h. 6 o. 7 af prof. A.
G. Nathorst intressanta och välutstyrda
Två somrar i Norra ishafvet samt h. 3 af
Harald Wieselgrens I gamla dagar och i
våra (båda från Beijers bokförlags akt.-b.);
h. 15 af Gustaf Kolthoffs Ur djurens lif
(Fr. Skoglund); h. 3 af Jan Maclarens Vår
Frälsares lefnad, fortsättningar af Aug.
Strindbergs skrifter samt af A lexis
Kuylen-stjernas Bland kineser och mongoler (C. &
E. Gernandts förlags akt.-bol.). När dessa
och andra arbeten afslutats skall därtill
återkommas.
Ett par romanöfversättningar äro att
nämna.
Den i vår tid med rätta så högt
upp-burne polske förf. Henryk Sienkiewicz’
nyaste roman (jag tror så åtminstone; kanske
är »Familjen Polanielsky» yngre, men den ha
vi ännu ej fått öfversatt). Förgäfves, såsom
titeln lyder, är visserligen icke ett så
monumentalt värk som »Quo Vadis», hvilket Varia
meddelade sina läsare i sin första årgång,
men den är skrifven med samma intensiva
behandling af sitt ämne, hvilket denna gång
utgör en skildring af studentlifvet vid det
gamla universitetet i Kijeff. Man erhåller
här en bild af det ryska studentlifvet,
hvar-om just nu så mycket talas, dock ej
skild-radt från dess politiska sidor, utan med dess
kamp för tillvaron, fröjder och sorger
under förhållanden, som äro så olika våra
egna. Öfversättningen, af J. Granlund,
synes vara gjord efter franskan. (Nilsson &
Berglings förl.)
Med brusten klinga af Paul och Victor
Margueritte utgör en — dock själfständig
och fristående — fortsättning af de bilder
från det stora fransk-tyska kriget, af hvilka
den (också frän H. Gebers förlag) förut i
öfversättning utgifna »Kamp och nederlag»,
lämnade en så intressant och
uppmärksammad skildring. De bägge författarne,
som i likhet med Erckmann och och
Cha-trian för några år sedan så innerligt
uppgått i hvarandra att de blifvit en enda
litterär personlighet, äro for unga att själfva
ha deltagit i den märkliga tids händelser,
som de här skildra, men de stå dock i
en nära förbindelse därmed; de äro söner
till den illustre general Margueritte, som
dog en hjältes död vid Sedan. Den nu
utgifna förra delen af »Med brusten klinga»
behandlar med liffull värme de politiska
och militära tilldragelserna dels i Tours,
efter Gambettas ankomst dit för att
organisera nationalförsvaret i provinserna, dels
i Paris under belägringen samt striderna
däromkring. I den historiska ramen med
alla dess porträtt af märkliga
personligheter är inväfd en vacker familjeinteriör,
tecknande, äfven den, de enskildes lif och
lidanden under denna upprörda tid.
* * *
När man på omslaget till de engelska
romanöfversättningar, som erbjudas vår pu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
