Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barade sig ifrån scenen, lika älskvärd
i alla, i tragedien som i komedien;
jag blef äfven presenterad i hennes
ryktbara salong i hörnet af Fredsgatan
och Gustaf Adolfs torg. Jag infördes
i denna krets af artister och
litteratörer, lejon och lejoninnor, militärer och
diplomater, hvilka där trängdes
omkring den älskvärda värdinnan, som
hade ett förbindligt ord för hvar och
en, och alltid visste att finna det ämne,
som mest kunde intressera just den,
hon tilltalade.
En afton såg jag där en dam, ej
gammal, men ej mera ung, med
mycket vackra drag, men något passerad;
man kunde se, att »1’amour avait passé»
— för att ej säga: »marché par lå»
— en briljant toalett, siden, blonder,
nipper i öfverflöd; en ogenerad —
mycket ogenerad uppsyn, frågvisa,
utmanande blickar, ett fritt och ledigt,
mycket fritt och ledigt väsende. Hon
presenterades af värdinnan såsom
»mamsell Strömberg, **ska truppens berömda
förnämsta aktris».
»Du kunde gärna tillägga: fördetta,
söta Emilie lilla! Ty det är mycket
ovisst, om jag någonsin mera
uppträder», tillade den presenterade damen
med en affekterad och bröstande
förtrolighet.
Mamsell Strömberg! Ja, det var
värkligen Cora Strömberg, Solens
präst-inna, blott i en ny — jag lämnar
därhän, hur pass mer än till toaletten
förbättrad — upplaga.
Bekantskapen förnyades. Min
person hade helt och hållet fallit ur
hennes minne, men det lilla äfventyret
med spännet, som studenten var tafatt
nog att aldrig återlämna, täcktes hon
under högljudt skratt erinra sig.
Innan vi skildes den aftonen, gjorde
hon mig den förbluffande artigheten
att förklara, att om jag ville göra henne
ett besök nästa förmiddag, hoppades
hon, att ingen döende släkting denna
gång skulle beröfva henne
»återseendets» nöje.
»Så-ål» tänkte jag, »hvem tar du
mig nu för?»
Jag försummade dock icke att
infinna mig på bestämdt klockslag; men
möttes af en kammarjungfru, som med
ett ganska försmädligt leende,
mönstrande mig från topp till tå, lät mig
veta, att mamsell beklagade, men hon
hade fått ett bud från excellensen, som
väntade henne på DjurgåFn, och hon
visste icke, när hon vidare kunde ta
emot herrn.
»Ser man på!» tänkte jag — och
förstod.
Jag vet ännu i dag icke, om det
var en värklig tillfällighet eller ett
infall af »exceliensan» att roa sig med
att sålunda gälda det forna
försummade återseendet och låta mig rätt
inse förmätenheten af att nu hoppas
ett sådant.
Prästinnans sol tycktes stå i zenith.
»Väl bekomme!» tänkte jag.
Åter hade mera än ett tiotal af år
förgått. Jag befann mig ånyo i
Stockholm. Jag besökte gärna som förr
spektaklerna, kunde ännu fröjdas åt en
treflig middag på Blå Porten eller
Ca-sino, tog mitt eftermiddagskaffe på
Strömparterren, gjorde jag, som de
andra, anmärkningar öfver alla de vackra
smalben, hvilka lyste och försvunno
vid embarkeringarna på Näcken,
raljerade med flickorna hos Pohls och
Da-vidssons; men — de tämligen talrika
grå håren, en och annan skrynkla på
kinden och väderspåmännen i armar
och ben påminde mig alltför ofta, att
jag började blifva en gammal ungkarl,
som gjorde bättre att numera inskränka
sina nöjen till att smutta på
tobakspipan och svära öfver Aftonbladet, än
att älska de sköna bakom kulisserna.
Bland kretsen af de sköna
konsternas idkare hade äfven stora
förändringar timat. Jenny Lind hade lagt Sverige,
Köpenhamn, Berlin och London
beundrande och hänryckta för sina
fotter och skördade nu hos Albions söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
