Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
guld, ära och — friare. Emilie
Högel vist var död; det fordom så sköna
stoftet multnade nu i konsternas
hemlands vigda jord, och tvänne änglar
lutade sig öfver grafven i Turin:
Konstens, som grät, och Förlåtelsens, som
hviskade: kom! — Henriette Viderberg
gjorde kotletter och stekte potatis,
d. v. s. höll »näring» på
Västerlånggatan ; och Cora Strömberg — ja
sannerligen jag hört ett ord om henne
sedan sista återseendet, knappt tänkt
hvarken på henne eller hennes sköna
konster.
En afton återkom jag med några
vänner från en promenad i de vackra
näjderna utom Hammarby tullen. Vi
voro trötta, varma och törstiga och
sågo oss förgäfves omkring efter ett
ställe, där vi skulle kunna hoppas
erhålla ett glas vatten. En af oss
påminde sig då, att här strax bredvid på
en bakgata skulle ligga ett litet snyggt
näringsställe eller krog, kallad Gröna
Jägaren. Vi veko om hörnet och
styrde våra steg ditåt, för att begära
en dryck vatten. Men Gröna Jägaren
fanns icke, det hade burit till skogs
för honom. Litet längre bort sågo vi
dock en annan skylt, en fordom
förgylld sol. Som Icarus ställde vi vår
flykt direkt mot solen, och ehuru vi
smälte af värme, buro dock vingarna
oss fram.
Mina vänner satte sig på en bänk
utanför förstugdörren; endast jag
inträdde i krogstugan eller skänkrummet
för att framföra vår begäran. Jag
möttes af en ganska egen scen.
Tre eller fyra tämligen ruskiga
gäster sutto vid ett bord med hvar
sin »långsup» framför sig. Den ene
af dem bar omisskännelig prägel af
att vara en polisbetjänt med blå näsa
i rödt fält.
Just vid mitt inträde af brann på
dennes kindben en karmosinen till
högpurpur förvandlande örfil, utdelad af
en bastant hand, tillhörande det »täcka»
könets representant på stället, skänk-
jungfrun eller — madamen, någonting
klumpigt, malpropert, halfklädt,
okam-madt. Polisbetjänten, som förmodligen
på något sätt förolämpat ställets Hebe.
fann dock tillrättavisningen något för
skarp och lät förstå, med en icke
otydlig allusion, att fast man nu vore långt
f—n i våld på söder, hittade han nog
till norr, och dit hade han ledt
»sådana damer» förr en gång.
Det var denna scen mitt inträde
af-bröt, och då jag höfligt framförde min
anspråkslösa begäran om ett par glas
friskt vatten (ehuru jag redan förlorat
allt hopp att här finna någonting friskt),
fick jag det ganska snäsiga svaret:
»Vatten finns i sjön, så mycket herrn
behagar!» Men när jag artigt, för
syns skull, tillade: »och ett par glas
rom särskildt att bräcka det med!»
så blef tonen något mildare i svaret:
»Strax!»
Ordet strax har dock på alla
Stockholms värdshus, från Berggrens,
Ryss-vigs och Svenssons till Gröna Jägarn,
Solen och Tuppen, en helt annan
betydelse än efter vanliga språkbruket;
och medan vi afvaktade detta »strax»,
som ändock slutligen icke medförde
annat än en oförtärbar smörja i orena
glas, hade vi god tid att genom det
öppna fönstret höra trätan fortsättas
emellan Bacchi polisbetjänt och Solens
jungfru. Den gick i växlande tonarter
och duktiga »bringar». — motsvarande
salongernas »calembours» — utdelades
till höger och vänster, hvarunder
polismänniskan, till hvars tjänst det hörde
att »vara väl underrättad», lät undfalla
sig ett och annat om jungfruns forna
tid. Slutligen, just som jungfrun
ändt-ligen behagade erinra sig sina
vattengäster och utgick till dem, yttrade
polisen försonligt: »Nå, Strömbergska,
var nu inte arg längre!» En blixt
slog ner i mitt minnes skräpkammare.
Jag letade, jag häpnade, jag forskade,
jag jämförde, drog slutsatser, och
resultatet blef, att jag värkligen här
återsåg — Cora Strömberg!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
