Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METE
Skiss af ATRAM.
Jonas Farvik stod och kajkade fram
en eka öfver en fjälltjärn en
midsommarkväll. Solen lyste på snön och
dref starkt på isen, men kall var
luften och inte ett grönt strå, så långt
ögat kunde nå. Jonas tänkte få fiska
fjällrör, och därför hade han släpat
ekan dit upp på vårsidan. Men han
var rädd, att den tagit skada under
tiden. Så fort snön nere i skogen
smält, skyndade han upp till tjärn för
att se efter båten sin. Det var ju allt
för tidigt än med fisket, fast isen
lossnat, så att han fått fiskdonet ned i
vattnet.
Ja, nu stod han där i ödemarken
och arbetade båten till stranden, då
han kom att tänka på, att det nog
var midsommar. Han torkade svetten
ur pannan med tröjärmen och såg uppåt
skränten, som nu börjat blåna i
vårsolen. — Det är visst nu tio år sen,
drog han sig till minnes, jag stod på
skränten och såg Meta Bingen sitta
där vid fjällbäcken. Nu är Meta min,
och sju barn ha vi. Kors, hvad det
kan gå lätt!
Jonas Farvik satte sig på aktertoften
och skrattade, skrattade åt Meta Bingen,
såsom han mindes henne för tio år
sedan en midsommarkväll.
Han hade kommit upp på
skogsarbete från Värmland på vintern. När
det var slut, och han köpt bössa och
fiskdon, ville han stanna och hållas
i skog och på fjäll. Det dref han på
med och kom så en kväll till skränten
för ripornas skull. När han vadade
öfver en å, som kastade sig våldsamt
ned i dalen till tjärnen, där han nu
styrde sin nybyggda eka, hörde han ett
muntert skratt. —––––Hvad skulle
han göra annat än se efter, hvar det
kom ifrån? Åter drog ett löje öfver
Farviks ansikte, när detta minne stod
för honom. Bäst han klättrade bland
klipporna, fick han syn på en jänta,
som satt och plaskade med bara
fotterna i isvattnet. Hon hade så ljust
hår, att det såg nästan hvitt ut, men
mörka, illmariga ögon och hvita tänder.
Allt detta såg Farvik på en gång.
»Du är inte frusen du, som badar
bland isstyckena» — började Farvik.
»När det blir för kallt, drar jag
fotterna upp under kjolarna. Om du inte
vore ett dumt manfolk, så skulle du
förstått det.»
»Di kan svara, jäntorna, som hålls
ofvanför skogen också», sa’ Jonas och
satte sig på andra sidan bäcken, midt
emot flickan.
»Ja visst! Sa’ du jäntor — — —
det finns bara en, och d’ä’ jag, Meta
Bingen, och hon reder sig till och
med mot tjufskyttar!»
»Jaså, du heter Meta Bingen, bor
på fjället och kallar en ärlig man
tjuf-skytt, du? Är det mer du vet och kan
säga, Mete?»
»Jag såg dig i går, då du sköt alla
foglama i tjärn, idag har du gått efter
ripor, men de ha lurat dig, de ha
inte kommit från skogen än». — Nu
drog Mete fotterna under sig en stund,
och när hon var varm nog, lockade
hon på getterna, som betade renmossa.
»Säg mig, Mete, bor du här i
trakten eller går du bara i vall med
getter och ren, eftersom gräset inte är
grönt än?»
»Jag svarar inte mer. Ska man
svara namnlös man, som går på jakt
här i ogill tid? — Adjö!» — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
