- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 4 (1901) /
309

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blodröd lackerad bricka med en
ostindisk téservis, tunn och len lik
lef-vande blomkalkar, serverade téet och
drog sig därpå undan i skydd af
dra-perierna, tills jag druckit, då han lika
ljudlöst bar bort det. Vid våra
gemensamma måltider märktes ej häller
någon förändring, samma öfverflöd i fråga
om rätternas antal och beskaffenhet.
Samtalet fördes om kriget och Kriigers
dårskap att börja det, men liksom
genom en tyst öfverenskommelse
nämndes ej ett ord om den ohyggliga nöd,
som härskade bland de landsflyktige
trämlingarna. En gång, då jag låtit
två rätter gå förbi mig utan att kunna
smaka dem, omnämnde min värd
liksom i förbigående, att han skickat
stora förråd af säd, frukt och kött till
kommitté-ladies. Hemma hos oss skulle
jag kunnat tro, att nöd, olycka och
krig blott var ett hjärnspöke, som jag
själf konstruerat upp för att ha som
motvikt, men jag behöfde blott komma
några steg ned på gatan så fick
förvisso jag erfara, att allt dock var en
värklighet och en värklighet så hemsk,
att jag blott vågade se den skymtvis.

En morgon då jag i allsköns ro höll
på att ge apan sin frukost, trädde min
värd brådskande fram till mig och
lämnade mig ett telegram. Jag läste det,
och jag tror, att jag fullständigt
lyckades komma ifrån att dra en suck. Det
var från en skandinavisk och en skotsk
doktorsfamilj, hvilka tiggde om skydd
och tak öfver hufvudet. På fyra dagar
hade de hvarken fått mat eller hvila
utan, instufvade som boskap i
kaffer-vagnarne, fraktats från ett grufdistrikt
nordväst om Johannesburg hit till
De-lagoa. Att döma af telegrammet
be-funno de sig på någon mellanstation
utefter linjen Pretoria—Delagoa och
skulle anlända till oss med två-tåget
på natten. »Jag skall ha i ordning
rum åt dem innan middagen, om jag
blott får Jack till hjälp», sade jag.

Min värd stod med ryggen vänd mot
mig, och jag förstod, att hans lands-

mäns belägenhet gripit honom så djupt,
att han ej ville visa mig det.

»Duktig karl, den där ena doktorn»,
sade han slutligen, »han har gjort
underkurer i tyfus. Skada blott, att han
skulle lägga sig till med familj,
kvinnor och Sydafrika passa ej ihop».

Jag afstod från att höra
fortsättningen, ropade till mig Jack och skred
genast till arbetet. De skulle få mina
rum. Jag kände liksom hur de
hungrande grepo efter allt som där gladt
mig och gjort lifvet mjukt och hvilsamt.
Åt mig sjalf skulle jag ordna en
spartansk vrå i en parkettsal, som var så
stor, att man hade en känsla af att
man tappade bort sig, om man ej höll
sig fast i något.

Vi borstade mosquitosnät, så att Jacks
färgton ljusnade och Bombo passade
på att rita kabbalistiska figurer i
dammet, som blef öfver till golfvet. Jag
lät mitt arbete hvila för att se på
honom. Han föreföll för tillfället
sysselsatt med någon slags tydning af dem.
Hans arm slöt sig med säreget behag
kring jättekorallen, som han nyss
spolat hvit och hans kind tycktes hvila
mjukt mot dess skrofliga yta. Hela
hans gestalt stupade med djupsinnigt
allvar ned mot hieroglyferna. Håret

liksom slog om och ringlade sig nedåt,
pannvecken, ögonbrynen, ögonhåren,
den trubbiga näsan, munvinklarne och
hakan — allt grep ett fast tag om dem.
Till och med i Jacks sfinxsansikte
märktes ett och annat tecken till intresse.

»Hvad gör han?» frågade jag med
en anstrykning af andakt. »Han ser
efter, om han får feta hustrur», sade
Jack stelt. Jag betvang min skrattlust,
och vi höllo kort därpå ett
rengörings-tåg in i den gemensamma salongen.
Vi smorde alla skinnmöblerna med
välluktande olja och gnedo trävirket med
»paraffin». Därpå läto vi vår blick
granskande löpa utmed väggarnes öfre
yta och upptäckte då, att taflorna voro
betäckta af ett lager rödgrått damm.
Två sandelträskistor, en stol och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:57:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1901/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free