Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godhet, som själf lider af att nödgas låta
andra lida; men förenligheten af.dessa
motsatser, kan endast rätt tydligt framstå då,
när man söker tänka sig in i hela hennes
känslolif, utvecklingen från början af hennes
religiösa själfmedvetande och den
öfver-spänning (om man så vill kalla det), som
ställde henne i samband med en högre
värld. Detta, att böja alla, var endast ett
led i den ständiga lifskamp, som hon förde
med sin egen natur, och hon skonade lika
litet sig själf som andra.
Uppgiften att skildra detta stora hela i
heliga Birgittas gestalt kan knappast ännu
sägas vara löst inom den omfattande
litteratur, hvilken uppstått omkring hennes
person, uppenbarelser och värksamhet, en
litteratur, som går i två motsatta
hufvud-riktningar, af hvilka den ena alltför mycket,
den andra alltför litet håller sig vid den
mystik, hvilken var hennes väsendes väsen.
Det förefaller som om just Heidenstam med
sin eminenta förmåga att genom sin fantasi
gjuta lif i svunna tiders personligheter och
åskådningar skulle vara skickad för denna
uppgift. När han härvidlag tagit denna
uppgift enklare, har man naturligtvis
endast att bedöma hans arbete efter den
plan, hvari det föreligger. Tidsteckningar
sådana som denna, hvilka ligga midt
emellan historia och roman och höra till den
förra genom sitt allmänna intresse, till
den senare genom, det anslående och
lif-fulla i behandlingen, vinna härigenom en
betydelse såsom bildningselement, hvilken
både historien med dess högtidlighet och
sitt allvar och romanen med dess
ovärk-lighetsbilder ofta sakna. Att tillägga några
rosande ord öfver Heidenstams egenskaper
såsom skriftställare, hvilka här framstå i
glänsande dager, och särskildt öfver hans
glänsande stil, bör vara öfverflödigt. (Alb.
Bonniers förlag.)
ffi * *
Jag kan godt förstå, att ganska många
bland dem som åskådat uppförandet å
scenen af August Strindbergs »Midsommar»,
känt sig besvikna. Lustspel (biordet
»allvarsamt» fäste man sig ej vid) med en titel,
som doftade sommarnöjesidyll, och med
personlista, hvari alla klasser och typer
in-gingo, samt främst af allt författaren . . .
tänk på den makalösa berättelsen
»Hemsöborna» och på alla briljanta skildringar
af svenskt folklif och lynne i hälg och
socken! — Men hvad hände? publiken
återfann ingen enda af sina gamla bekanta,
de obligata tongifvarne i en rättskaffens
folkpjäs. Hvarken de äldre romantiska eller
de nyare realistiska, hvarken den vackra
flickan som älskar den hurtige, fast tyvärr
fattige ungersvennen men af snikna föräl-
drar skall bortgiftas med den rike och
dumme nämdemanssonen, eller artisten och
studenten som under muntra spratt ställa allt
till rätta och i sista akten förlofvas med rika
grosshandlaredöttrar, eller de supande,
trätande och svärjande bönderna. . . Hvad
var detta för en folkpjäs?
Vid läsningen — och det är endast
där-af jag bedömer arbetet — möter man
likväl några stycken af dessa figurer, men
icke i deras traditionella habitus, utan helt
annorlunda. Hufvudpersonen är, om man
så vill, en modern Erasmus Montanus,
men man skulle ock kunna finna
förebilden på närmare håll. Det visas huru den
unge, högfärdige och vettlöse studentpojken
blir »stukad» genom en rad af delvis mot
honom arrangerade, delvis på annan
till-skyndelse honom mötande förtretligheter.
Ehuruväl stycket här och där har sina
lustigheter i scener och infall, så är dock
öfver-hufvud moralen i denna tendenspjäs ej så
mycket som ämnet kunde ge anledning till
af det glada slaget, hvilket t ridendo
casti-gat mores». Öfver det hela hänger nog
mycket af samma allvarstyngd som öfver
»Påsk», dock lyckligtvis med åtskilligt
solsken, särdeles i de bägge första akterna.
I alla fall har »Midsommar» samma
egenskap som »Påsk», att icke passa för
uppförande från scenen, hvaremot det
mycket väl låter sig läsas med intresse. — »Allt
går igen» är äfven här ledmotivet.
Nåväl (en supposition!) är det kanske
just den gamle Strindberg, han som vi
känner från Johans själfbekännelser i
»Tjänstekvinnans son», som här går igen? Hos
denne var, om någonsin här i världen,
personifierad kanske icke lärdoms-, men
intelligenshögfärden, men med honom har
också lifvet och dess erfarenheter —
»makterna» ändock oberäknade — gått
hård-händt tillväga. Man skulle nästan tro, att
den mognade mannen här ironireserar öf
ver ynglingens suffisans . . .
* * «
Två memoarvärk af mycket olika slag
höra till förra månadens publikationer, »En
norrmans minnen från Sverige» af prof, L.
Dietrichson och »En anarkists minnen» af
furst Peter Alexejewitsch Krapotkin. Man
skulle kunna tillägga ett tredje arbete, som
också har, om icke memoarens form i
vanlig bemärkelse, dock dagboksformen, den
olycklige Dreyfus »Fem år af mitt lif.»
Alla tre äro ganska märkliga, hvardera i
sin art.
L. Dietrichsons bok är ett utdrag ur hans
på modersmålet utgifna »Svundne Tider»,
af hvilken, om jag ej misstager mig, 3
delar äro utkomna. Författaren har som be
kant alltid haft ordet i sin makt, både det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
