Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talade och det skrifna, hans lifsvärksamhet,
hans resor i olika lander och hans
personliga läggning har fört honom tillsammans
med många personer, mer eller mindre
framstående eller karaktäristiska, som han
med liflighet uppfattat och bevarat i
erinringen. Han kom första gången till
Sverige såsom helt ung, intagen af en
mycket stark själfkänsla, d. v. s. känslan af
egen öfverlägsenhet, och han möttes från
alla håll med en vänlighet, som han, ovan
vid den svenska urbaniteten i umgänget,
tog för en hyllning åt sitt snille och stora
förtjänster. Huru denna själfuppskattning
sedermera under den blifvande längre
vistelsen i Upsala och i Stockholm fick
åtskilliga knuffar, hvilka buros med mer eller
mindre jämnmod, men också huru
Diet-richson genom ett duktigt arbete visste
göra sig gällande, därom berättar han i
dessa minnen mångt och mycket. — Hvad
som för den svenske läsaren isynnerhet är
af intresse är hans teckning af studentlifvet
i Upsala vid den tid (omkring 1860), då
efter en flerårig domningsperiod, de
litterära och ästetiska intressena sammanförde
den plejad af unge män, som sins emellan
benämde sig »Namnlösa sällskapet» och
inför allmänheten uppträdde såsom de »Nio
signaturerna». Icke mindre intresse bör
för den nu lefvande generationen äga
teckningen af det litterära lifvet och klubben
Gröna stugan i Stockholm med dess
koryféer, Blanche, Carlén m. fl. i spetsen. Med
undantag af Blanche, för hvilken förf.
alltid uttalar sig med liflig sympati, bedömer
han de andras svagheter både som
personer och författare öfverhufvud taget
ganska strängt, icke alltid med önskvärd
granlagenhet, — en egenskap, som i allmänhet
icke till öfverflöd utmärkte Dietrichson
under hans tid i Sverige (och annorstädes).
Undras just, om en svensk eller dansk,
ifall en sådan med liknande ungdomlig
på-flugenhet hade uppträdt i Norge, där skulle
blifvit alltjämt lika godmodigt upptagen
som hr D. i Stockholm och Köpenhamn!
— En ny följd af dessa minnen är att
vänta; den skall bland annat behandla
Stockholmslifvet i Karl XV:s sista år.
(Wahlström & Widstrands forl.)
* * *
Vida djupare, både psykologiskt och
historiskt, är den ryska revolutionsmannen
furst Krapotkins »En anarkists minnen».
— Sammanställningen af författarens
lifsvärksamhet som innefattas i bokens titel,
med hans egen adelstitel, af hvilken han dock
själf, efter egen utsago och fastän hans
familj är en af Rysslands äldsta, aldrig
begagnat sig — hans politiska anhängare,
så nivellerande ultras i jemlikhetssträfvan
som de böra tänkas vara, äro så mycket
angelägnare att aldrig utelämna den!)
tyckes svära mot hvartannat, men är dock
i det nuvarande Ryssland, detta
motsägelsernas land, ingenting oerhördt. — Boken
är i hög grad fängslande först och främst
genom framställningen af det ryska
samhället och brytningen inom detsamma från
midten af förra århundradet (det historiska
innehållet) och i samband härmed den
unga furstliga pagens och sedan officerens
inre utveckling till den man han blifvit
(det psykologiska). Härtill kommer en
konstlöst behaglig, enkel och pregnant stil,
hvilken bidrager till att man ej gärna
lämnar de 450 sidorna i volymens stora 8:0
format förr än man läst den sista till slut.
— Den reflekterande läsaren skall här
finna en värklig grufva för eftertanke i olika
skiftningar, och just med eftertanke måste
Krapotkin läsas. En och hvar kan följa
honom med sympati af lifligaste slag, när
han skildrar början och fullföljden af det
intellektuella och moraliska frigörelsearbete,
som han och »det unga Ryssland» ansågo
böra vara en gifven konsekvens af den
ryska bondens frigörelse ur lifegenskapens
träldom. Med icke mindre lifligt
deltagande följer man också vår författare, när han
skildrar sin värksamhet i Sibirien och sina
lidanden i fängelset inom Peter
Paulsfäst-ningens hemska murar, och man läser med
spänning de dramatiska episoderna vid den
lyckade flykten. I allt detta är man helt
och hållet med författaren. — Men om
intresset äfven under fortgången är odeladt,
så lärer det knappt kunna blifva fallet med
sympatierna vid skildringen af huru han mer
och mer hängifver sig åt sin propaganda
för det framtidens sociala system, som han
kallar styrelselöshetens, anarkismens. Man
lärer svårligen förmå sig att betrakta de
existerande och de möjligen tänkbara
samhälls- och lifsförhållandena med samma
blick som Krapotkin, och man kan till och
med knappt värja sig för en misstanke att
denne i sitt nobla förtroende och i sin
blinda hängifvenhet för sitt ideal låtit mer än
lofligt dupera sig af sådana personager som
en Bakunin, åtskilliga af pariserkommunens
koryfeér samt en del andra, med hvilka
han samarbetat. — Gör man denna
inskränkning och icke blott helt kritiklöst
öfverlämnar sig åt sin medkänsla för en
otvifvelaktigt ädel naturs svärmerier, strider
och, så vidt skönjas kan, resultatlösa
uppoffringar för ett i det blå hägrande
fram-tidsprogram (se pag. 365 o. följ. samt
partim i bokens senare del) så har det ju sitt
stora intresse att studera en karaktär
sådan som Krapotkin. Han finner något för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
