Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Pastorn vill då hindra, att Inger
och jag komma ihop?
— Du bör förstå, att jag inte
tycker om det.
— Det vore väl attan!
— Hvad sa du?
—- Jag sa, att det är själfve den
sure, att en inte kan få gifta sig i fred.
- Klas Persson, tänk på hvad du
säger!
- Jag gör som jag vill. Inger ska
jag ha — det har jag gett mig dalern på.
— Är det ett språk, det?
— Godmiddag!
Pastorn stod där eldröd i ansiktet.
Klas gick ifrån honom. Snart träffade
han bekanta och berättade samtalet.
Då uppstod förvirring. Somliga mente,
att nu skulle det »ta hus i helsicke»,
sedan någon vågat vara oppnosig mot
prästen. Klas skulle få i nästa
predikan! Andra, och det var de yngre,
tackade honom. Hvad skottern i våld
hade prästen att göra, med hvem man
gifte sig? Han skulle viga folk och så
hålla mun, tills man ville skiljas —
om man ville det.
Historien steg in i stugorna. Det
blef många utläggningar. Partier
bildades för och emot, det kom jäsning
i sinnena, den idylliska ron var borta,
man fick oroliga tankar . . .
Men Klas gick hem till sin mor, den
kavata Justina. Hon tyckte, att sonen
gjort fullkomligt rätt, att prästen var
odräglig, som lade sig i allt, och att
här skulle bli förlofning i röda rappet.
Och som hon just stod och bakade,
dängde hon brödspaden bekräftande i
bordet, så att mjölet flög upp i mun
och näsa.
— Nu nös jag på’t! — sade hon.
— Låt se, att mor håller ord —
tyckte Klas.
— Det kan du lita på. Ingen rädder!
Inger tyckte förstås också, att Klas
varit duktig. Och i samförståndet
pussades de.
— Det var synd, att inte prästen
gick förbi — skrattade Klas.
Hvart han gick de närmaste dagarne,
tittade folk på honom. Samtal
tystnade, när han kom — han förstod,
att han varit på tapeten. Han kände
sig så konstig i kroppen. Det var
som om han skulle bli slagen af åskan,
men ändå måste hålla hufvudet upprätt.
När skepparne höllo på med arbetet
i båtarne, stannade de, rätt som de
skulle dra i en lina, sågo framför sig
och mumlade:
— Den Klas Persson! Det går aldrig
väl!
Och kvinnfolken, som med
uppkallade ärmar stodo i sjöbodarne och
rörde i tunnorna med den illaluktande
fiskganen i, kunde plötsligt göra ett
sättande med armen ned igenom
smörjan, knycka på nacken och utbrista:
— Det är en riktigt karl, den Klas!
Jag vånnar, han vore kär i mig!
* # *
Nästa söndag åskade pastorn. Det
var klart för alla, hvem han mente,
när han talte om uppstudsighet mot
Herrans tjänare och huru syndens barn
gå omkring med allsköns orenlighet i
munnen.
Men Klas lät sig inte skrämmas,
isynnerhet som han vid utgången ur kyrkan
fick många förstående och uppmuntrande
blickar, särdeles af fruntimmerna. —
Så gick en tid, och det höstades.
Stormarne blefvo värre, klippön
om-hvärfdes af skum. Det blef mörkare
om kvällarne, och i stugorna tändes
tidigare ljus. Man roade sig inomhus
med att sjunga visor och gnida fiolen,
fast prästen hade fällt många varnande
ord för sång och syndig låt — han
ville nu, att alla skulle vara lika
högtidliga som han själf. Men när man
bor vid hafvet, som musicerar hela året,
än bullrande stormgalet, än fagert och
lent — åh, sommaraftnarne! — då får
man själf lust att musicera. Och då
man är van vid att garnbåtarne gunga
på dyningarnes ryggar, då får man
själf lust att dansa. Och därför tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
