Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mor Justina på höstsidan, att nu kunde
ungdomen få sig lite roligt, nu skulle
den ha en svängom vid polskelåt och
fiolhej. Nu skulle Inger och Klas
för-lofvas! Och så sprang hon omkring i
husen och bjöd folk till sig. Här och
där möttes hon af tvekan. Hvad skulle
pastorn säga! Men då sade hon, att
det gaf hon katten i — ville de inte
komma, så kunde de låta bli. Därmed
slängde hon igen dörren och gick,
säker om att längtan till mat och
brännvin skulle ta ut sin rätt.
Somliga svarade genast, att de skulle
komma. Det var mest de unga, förstås.
Men värst var pastorn själf, som hon
också gick till.
När hon ändtligen släpptes in till
honom — han satt och skref på en
ny dunderpredikan — visade han
utseendet af en straffets ängel.
— Jaså, ni ska ha dans och
förlof-ning - började han.
— Pastorn vet!
— Ondt spörjs nog.
— Ja, det är då ett eländigt
skvallerhål, det här fiskeläget. Jajamen,
det ska bli förlofning. Och nu ville
jag be pastorn vara så gemen att komma
och titta på.
Hon knep ihop munnen och såg så
oskyldig ut.
— Tackar så mycket!
Pastorn ryckte på axlarne.
— Ja, den ungdomen, den låter sig
då inte häjdas — tyckte Justina. —
Den är så galen efter giftas.
— Åh, stå inte hon och voja sig!
Liksom inte hon hade ställt till alltihop.
— Så pastorn säger! Inte är jag
skuld till’et.
— Reta mig inte, käring! Hon har
alltid varit svår — det sa redan
hennes man i lifstiden.
—- Gud nåde så visst, honom tog
hafvet.
— Det var synd, för han var en
präktig karl. Han gick alltid i kyrkan.
— Söp gjorde han, förstås.
— Det har jag aldrig hört.
•— Det vet väl jag bäst, som måste
stänga skåpet för honom. Men jagu
bröt han upp det och fick sig en
ja-mare ändå.
- Ingen lögn på de dödas munl
— Just som pastorn säger, ingen
lögn. Han var en mes, det var ingen
kläm i’n. Och hade jag inte tagit
hand om pojken, hade han väl blifvit
likadan.
— Jag kan tänka mig, att det är
efter er han fått sitt humör, den
bär-särken.
— Tala inte om särk, för jag är en
anständig kvinna.
Pastorn undertryckte ett leende. Men
han blef strax åskmoln igen.
— Seså, ni ser ju, att jag har
bråd-tom.
Han gaf skrifbordet en blick.
— Kommer pastorn?
—– Till ert syndiga hål! Ja, jag —
skall — komma! Om ni också bjöd
mig till själfva helvetet, skulle jag
komma. Det höfves Herrans tjänare att
uppsöka syndens vägar och inte sky den
ondes anhang.
— Apperpå, pastorn. Hur kan han
så noga måla ut helv — det där, han
sa — då han aldrig har varit där?
Eller har han det?
— Ut, kvinna! — röt han och
reste sig, blossande röd.
— Ja, jag ska visst gå.
Hennes mun var så ödmjuk.
— Jag får tacka så mycket. Adjöl
Därmed gick hon.
Men prästen mätte golfvet med stora
steg:
- Detta otacksamma, uppstudsiga
folk!
$ #
Det var den stora dagen.
I Justinas stuga kommo de alla
in-ramlande, förväntansfulla och upplagda
för en glad kväll. Det var nojs och
uppståndelse redan i farstun, töserna
fingo inte vara i fred för de lustiga
pojkarne. Så hälsade de då på Justina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
