Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
husrad, bestående af tämligen ruckliga
byggnader, företrädesvis bebodda af
bandtvärkare och bodbiträden med eller
utan familjer, och samtliga ägande
fördelen af utsikten öfver Brödraskapets
trädgård. Rue Rousselet är mycket
ofullständigt stenlagd -—- lyxen äf
trottoar förekommer endast styckevis —
och är bland Paris’ gator en af dem,
som sist sett de gamla reverberlyktorna
försvinna. Endast ett fåtal butiker, och
dessa af enklaste slag: en lumpbod,
kolhandlarens svarta skjul, krogen borta
i hörnet med den dråpliga skylten:
Au bon coing, samt några bedröfliga
speceriaffärer, i hvilkas fönster den
eviga karamellburken, glödgad i tjugu
somrars hetta och isad af lika många
vintrars köld, tronar, omgifven af
diverse populära färgtryck, såsom t. ex.
några husarer i uniformer från 1840
eller det groteskt påsmetade,
»autentiska» porträttet af Den vandrande
juden, omramadt af täxtutdrag ur det
ryktbara indignationsarbetet.
Tvättkläder hänga till torkning i
fönstren, hönsen göra sina ströftåg ut
på gatan med rännstenen till mål.
Man skulle snarast tro sig försatt till
en förstad i någon mycket aflägsen
landsort — en sådan förstad, i
hvilken man står på gränsen till rama
bondlandet och där själfva »staden»
egentligen bara är en by.
Alldenstund det knappast händer en
gång på hvarje kvarts timma, att
någon vagn passerar fram längs rue
Rousselet, ha barnen sin lekplats på
gatan — och barnen äro talrika i
fattigkvarteren, där befolkningen är
fruktsam och icke har någon hum om
Malthusianismens läror. Men så
be-höfver man icke häller göra sig vidare
bekymmer för sina afkomlingar, vare
sig manliga eller kvinliga, hvilka utan
undantag börja lära ett yrke vid tolf
års ålder och förtjäna sitt bröd vid
sexton!
Också utkämpas tätt intill den gamla
muren eller i grannskapet af någon
herrelös dragkärra väldiga bataljer —
med oskyldigt rullande stenkulor . . .
Och det är rent förskräckligt hvad
man nöter sina byxor på knäna 1 Vid
fyratiden, då skolan är slut, riktigt
krälar det af rustibussar — af båda
könen — på min gata. Så småningom
har jag kommit därhän att känna
skil-nad på dem, att intressera mig för
dem — och skänka dem ett
småleende. Ej häller är jag en främling
för dem, och när jag går förbi, ryckes
jag ofta upp ur mina drömmerier af
ett »Bonjour, m’sieu», som tillkastas
mig af någon liten tös i »kråka» eller
af en och annan ung galgfågel i
alltför vida pantalonger. Och vid Kristi
lekamens fäst, då barnen anordna sina
små altaren med hjälp af en hvit
handduk, en Mariabild af gips, tre rosor i
ett glas och tvänne malmstakar, för
följa de mig och sträcka fram sin
tallrik, på hvilken mitt tvåsousstycke
faller med ett glädtigt klingande. Kort
sagdt, de se i mig, den förströdde,
oförarglige vandringsmannen, en granne
och en vän. Mången blåsig
septemberdag ha gossarna i triumf låtit sina
pappersdrakar gå till väders, så snart
de sett mig nalkas, och mer än en
sommarafton har någon liten vän i
korta kjolar kastat sitt hopptåg för att
niga — och låta mig klifva öfver
repet.
Det var under dessa promenader på
rue Rousselet, som jag kom att lägga
märke till den lilla halta flickan!
Första gången det skedde var för
längesedan, när jag nyss bosatt mig
där i trakten, och hon kunde väl då
vara en åtta eller tio år. Ack,
hopptågets fröjder voro icke för henne,
stackars liten! Djupt sorgklädd, ty
hennes fader, en snickargesäll, var
nyligen död, såg jag henne sitta på en
afvisare med sin lilla krycka bredvid
sig — och se på huru de andra lekte.
Hon rörde mig djupt, där hon satt
med den brådmoget sorgsna blicken i
de stora, blå ögonen, som lyste upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
