- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 4 (1901) /
442

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

brunetterna beträffar, så föra de
visserligen osökt tanken på — flugor i
en mjölkbunke, men stor sak, deras
mammor äro lika glada och stolta för
det! . . . Stackars mödrar! De hafva,
högtiden till ära, gjort sig så fina som
möjligt och uppträda i toaletter, af
hvilka hvar och en särskild är ett helt
poem, som täljer en saga om
försakelse och klok sparsamhet. Se där en
sammetskrage, som torde räkna sina
anor från expositionen anno 1867, och
där en kaschmirschal, hvilken
tvifvels-utan känner vägen till pantlånaren!
Nå, än sedan! Döttrarna äro nya
från topp till tå, del Och när
sammetskragen vänder sig till
kaschmir-schalen med ett: »men eran tös ä’ ju
riktigt försigkommen för sina år», så
svarar kaschmirschalen belåtet leende:
»ja, Herre Gud, tänk att hon går på
trettonde året redan», hvarpå
sammetskragen helt filosofiskt gör sitt
slutpåstående med orden: »jo jo, tiden
slinker af.. .»

Ja, det är en märklig dag för alla
och en hvar, och familjernas hufvuden
— »åh, dessa karlar, som inte tro på
någonting!» — må gärna sitta där och
skrodera vid sitt vin och draga på
munnen åt »ceremonien», de ha ändå
inte mäktat förhindra, att alla
mammorna gräto därinne i kyrkan, då
barnen för en stund sedan gingo till
altaret vid orgelns dämpade toner,
gossarna i gåsmarsch på ena sidan och
flickorna på den andra, och en hvar
med sitt brinnande vaxljus i handen.

Jag hade ganska snart känt igen
min halta lilla vän under
kommuni-kantens hvita slöja. Var det åsynen
af den mörka kryckan hon stödde sig
på, eller af hennes stackars mors
sorgdräkt, som rörde mig så djupt? Nog
af, att hon, just hon, intresserade mig
mer än alla de andra tillsammans, att
hon föreföll mig ljusare, renare,
oskyldigare än sina kamrater. Hon tycktes
också mera rörd, mera andaktsfull än
de, och hennes barnsliga ansikte hade

ett naivt och svärmiskt uttryck, som väl
månde hafva frestat en Holbeins pänsel.

Under inflytandet af stundens
stämning sökte jag inlägga ännu mera
hjärtlighet än vanligt i mitt vänliga
»goddag», och när jag sedan fortsatte
min väg, kände jag mig helt upprymd
vid tanken på, att äfven hon hade haft
en hvit klänning. Hvitt . . . hvitt. . .
idealet för en ung flickas dräkt! . . .

Sedan dess ha många vårar
knop-pats, och lika många gånger ha, i
fagra majdagar, unga nattvardsflickors
hvita slöjor fläktat för den doftfylda
vinden. År hafva flutit hän med sina
vårars löften och sina vintrars hot.
Mycket är förändradt, och litet hvar
har börjat åldras. Nya barn leka med
stenkulor på rue Rousselet, och
hårfrisören har slagit igen sin butik för
alltid, men den radikale skoflickaren
— grå i skägget numera — röker
ännu sin pipa i boddörren. Dessutom
kan jag anteckna, att där en vacker
dag hade suttit ett plakat med svarta
kanter uppklistradt på frukthandlerskans
stängda fönsterluckor —-
frukthandler-skan i n:o 9, ni minns — och för
närvarande är det en fintvatterska, som
innehar lägenheten och konkurrerar
med den gamla vanliga, som alltjämt
bor kvar midt emot. Men det
kommer nog inte att gå, ty mor Vernier,
skoflickarens hushållerska — en giftig
tunga, som jag råder alla och en hvar
att akta sig för — bedyrar på heder
och samvete, att »den nya» är en
extra slampa, som haft bort en af
hennes finaste nattröjor, och att, hvad
ar-beterskorna på det stället beträffar, så
duga de inte till ett dugg annat än
att flamsa med poliskonstapeln —
naturligtvis den där långe blonde med
mustascherna, som har medalj och
super sig full, så ofta han kommer åt . . .
Nåja, på det hela taget har ändå rue
Rousselet bevarat rätt mycket af sin
forna fysionomi! Och muren till
Saint-Jean de-Dieubrödernas trädgård är mer
mossbelupen än någonsin . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:57:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1901/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free