Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bara sen två år. Och vet ni hur
det gick till att de blefvo populärar
Jag hade öfvertalat en handlande
därnere att på prof ta hem ett större
parti svenska tändstickor. Om jag skall
vara uppriktig, var det kanske inte så
mycket för att gynna svensk export —
ty jag hade ju fått nog af den
rörelsen — utan kanske snarare därför att
jag själf längtade smått efter de där
små askarna i de svenska färgerna.
Våra vaxtändstickor därnere äro
nämligen olidliga. Nå, han gjorde som jag
föreslagit, men fastän de kunde säljas
billigare än det gamla vaxeländet, blef
jag själf enda kunden. Inte en ask
lyckades han sälja till någon annan.
Och jag, som hade förespeglat
honom hvilken präktig affär de svenska
tändstickorna skulle bli! Jo, jag tackar!
Han sade visserligen aldrig direkt
något obehagligt till mig, men det sätt,
hvarpå han alltid, då jag råkade
honom, frågade: Behöfver ni inte snart
några fler tändstickor P var synnerligen
oangenämt. Jag höll naturligtvis god
min och köpte ständigt nya buntar,
och snart hade jag själf ett mindre
magasin och kunde när som hälst
öppnat egen bod och börjat konkurrens.
Att köpa upp buntvis af
handelsmannens lager gick emellertid smått
nog. Hans lager var nämligen
kolossalt. Att länsa det genom att för hvar
gång köpa så mycket jag kunde stoppa
i fickan var som att söka ösa ur
Vet-tern med en skopa. Men jag bara
teg och köpte. Mitt förråd mätte väl
snart sina modiga två ton.
Det är emellertid ett bruk därnere
i Costa Rica att i hvarje bod efter
afslutad kommers bjuda kunden på en
cigarr. På en hylla närmast dörren
ligger därför alltid en ask med
vaxtändstickor.
Handelsmannen började nämligen en
dag förarga sig öfver att han så många
gånger dagligen behöfde ditlägga en
ny ask. Hvarje ask försvann
nämligen ungefär lika fort som den blifvit
framlagd. I synnerhet de dagar, då
många negrer besökte butiken, var
omsättningen betydlig, ungefär en ask pr
man — gratis.
Handelsmannen ref sig i hufvudet.
Han hade ett biträde, en irländare —
en klippsk karl för rästen — och denne
visste råd.
— Vi ha ju ett magasin fullt af de
där fördömda svenskarna, sa han.
En lysande idé. På hyllan nere vid
dörren lades en af de gula och blå
askarna.
Köpmannen gnuggade sina händer
af belåtenhet. Det var inte nog med
att asken fick ligga kvar på sin plats,
utan det hände till och med att
kunderna i missbelåtenhet öfver de nya
tändstickorna bådo få köpa en ask
ordentliga vaxtändstickor.
Så gick det en vecka eller par. Inte
ens den mest långfingrade nigger brydde
sig om att stoppa de svenska på sig.
Efter en vecka försvann emellertid
en ask. Dagen därpå tre. En vecka
därefter var åtgången strykande, värre
än någonsin förut. Bodens ägare höll
på att få engagera ett särskildt biträde
att stå vid hyllan och mata den med
askar.
Han ref sig på nytt i hufvudet.
— Lägg fram vaxtändstickorna igen,
sa’ han till Patrick.
Vaxtändstickorna kommo åter fram
Samma dag stannade en spanjor vid
hyllan, dit han gått för att tända sin
cigarr. Han syntes försänkt i djupa
funderingar. Vaxtändsticksasken, som
han höll i hand, lade han tillbaka utan
att tända sin cigarr.
Så vände han sig om och frågade:
— Har ni inga af trä, dom där gula
och blå?
— Jo, men endast till salu.
— Ro hit med tio askar.
En annan herre, som kom in i
boden på samma gång som Patrick
återvände från magasinet med den begärda
bunten, begärde också en dylik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
