Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
* * $01
och
Smaragder
T T on hade farit ensam med sin
kam-■*- marjungfru till en härlig vrå af
Italien, där konst, natur och folk smälta
tillsammans i ett harmoniskt helt. Hur
hade hon inte längtat efter allt detta i
världsvimlet i Paris, och ofta hade fäster
där lockat henne från afresan. Nu kunde
hon knappast förstå det. Vistelsen i
Italien hade endast varat några veckor,
och hon tyckte redan, att hennes
mondäna jag låg på »lit de parade» i det
vackra hemmet, Faubourg St. Germain.
Ibland kunde hon lägga några
saknadens rosor därpå; diademet klädde
henne så väl — smaragder i det blonda
håret. Hon skulle kanske tröttna en
dag på allt detta nya; men nu lefde
hon lifvet och njöt tills ögonen ofta
tårades. I timtals kunde hon sitta på
de gamla murarne och se på folket,
som arbetade i vingårdarne. De
före-föllo så nära naturen, och att språka
med dem och se deras graciösa
åtbörder och soliga leenden var som att
tala med naturen. De kände
genast, att denna dam hyste värklig
sympati för dem. Hon var rädd att göra
nya bekantskaper och förargade sig
rent af på hvarje ny resande, som
förirrat sig till det lilla förtjusande hotellet.
Gästerna voro inte många, bland dem
en italiensk markis. Ett ögonkast på
honom var tillräckligt för att se han
ville göra bekantskap och välja henne
som »passe temps». Han äcklade henne.
Hade hon mött honom i Paris kanske
hans beundran roat något litet, men
här passade han så illa i stycket. Ändå
var det hans eget land. Omöjligt
tänka sig honom i de gamla romarnes
dräkt — folket däremot tycktes ännu
bära togan.
Hon for flitigt in till museerna och
insvepte sig mer och mer i konstens
sköna, mystiska nimbus — det var så
nytt för henne, så härligt! Hon
känner sig så fri och lycklig och dansar
sjungande nedför backarne, kastar sig
sedan ljuft trött och drömmande mellan
pinier, oliver och åldriga tämpel.
En dag vandrar hon i
Castellamare-di-Stabias härliga kastanjeskogar. Det
är en morgon så full af skönhet att
hon vet knappast om det är dröm eller
värklighet. Rysningar af njutning
genomfara henne. Den mjukaste flora
har bredt en väf af spetsar under
trädens skugga, och solstrålarne dallra i
en doftmättad luft.
Skogen glesnar där en bäck söker
väg till hafvet, som skymtar fram i en
strålande, jublande blå färg. Hon
kommer småningom i fullkomlig extas,
hatten glider af, och hon binder istället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
