Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en murgrönsranka kring sitt hufvud och
drömmer sig in i klassiska tider. Alla
bronser och marmorfigurer, hon nyss
sett, defilera förbi lifs lefvande — hon
sträcker sina armar mot Antinonus »väna
lemmars glans» men han försvinner i
solstrålarne — hon ville famna någon,
något! Där lyser en vildros däruppe.
Fortfarande som i en dröm närmar
hon sig rosen och skall just kyssa den
i djup tacksamhet för hvad naturen
ger, då hon får se en sofvande
yngling utsträckt på marken. Hon är ej
det minsta rädd, i en sekund uppfattar
hon hans klassiska skönhet. Slagen på
hans tröja äro vidt öppna och på hans
mörka, lena hud spegla sig dagens
färger. Det bruna håret har
skiftningar, som endast finnas hos barn af sol
och natur. Det blå skärpet är
upplöst och böljar som en lång våg af
det varma hafvet från midjan utefter
marken. Antikernas nakna fot lyser
lifslefvande mot mossan. Hon vågar
knappast andas liksom hon varit rädd
väcka den sofvande Endymion från hans
ljufva dröm. De friska, fasta läpparne
äro något öppna och mellan det
saftiga röda skymta pärlhvita tänder.
Mur-grönskransen börjar bränna kring
pannan. Sakta böjer hon sig ned och
kysser ynglingen, och i ett nu är hon
omsluten af hans armar. — Drömmer
han kanske och vill han för evigt
fast-hålla denna sköna dröm?
En vecka därefter är hon i Paris;
men det mondäna jag hon lämnat på
»lit de parade» återfinner hon inte.
Hon, som förr var så stel och kall,
har nu ett ljuft småleende. Hennes
diamanter lysa, smaragderna lysa mera,
ögonen lysa mest; ty solen har kysst henne.
Redan är det en öfvernaturlig glans
i hennes ögon och några veckor efter
sin hemkomst ligger hon där skön på
sin värkliga »lit de parade». Den
tioåriga konvenansens is, som omgifvit
henne i ett kärlekslöst äktenskap, hade
smält för häftigt af solens heta kyss.
Några hjärtesträngar hade brustit. Men
varm ännu af konst och sol gick hon
bort, och kärleken blef för henne ett
steg till himlen.
Hugo Henriques.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
