Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
og de voksede inderligt sammen, thi
de veg aldrig fra hinanden.
Der gik nu lang tid hen, og saa
var det at Rebekka skulde være Moder.
Hun sang af Glæde ved Tanken og
Samuel lo höit af Stolthed over hende.
Men da den Dag kom, at hun skulde
fode, blev hun meget syg og ingen
kunde hjælpe hende, thi hun var jo
ikke som andre.
Hun led de rædselsfuldeste af alle
Smerter en hel Uge igennem, men ingen
hörte hende klage, ingen saa hende
græde.
Paa den syvende dag födte hun en
lille livlös Dreng, og en Time efter laa
hun selv stille og bleg — og var död.
Samuel overlevede ikke hendes
Begravelse; han fik Blodspyt og döde
faa Dage efter hende.
Og den gamle Præst lagde dem i
Jorden alle tre ved Siden af hinanden
og saaledes fik de sove i Fred.
Det var netop den gamle Præst, som
fortalte mig denne gribende
Lidelseshistorie, og jeg husker endnu saa
tydelig, hvorledes han sluttede: »Der er
Mennesker, hvis Historie kunde skrives
med Blod, og der er Mennesker, der
kun födes for at lide; men Guds Veje
er uransagelige.»
Jeg har set det lille Hus, hvor de
sang og stred; ingen havde haft Lyst
til at rive det ned. Det stod der som
en smilende Grav over blodige Minder.
Hvide og gule Blomster myllrede hen
over Taget, og inde under Torvene
byggede Fuglene Rede.
Men som jeg stod der og stirrede
paa Hustomten, hvor glade Fugle
smuttede ud og ind, löd bestandig for mine
Ören den gamles frygtelige Ord: —
Der er Mennesker, hvis Historie kunde
skrives med Blod, — der er Mennesker,
der kun födes for at lide.
FANTOM.
Den lockar mig med sällsam trollkraft,
den ständigt brusande strömmen.
Jag hör den när jag det vill, jag hör den
när jag är vaken, i drömmen.
Det skänker balsam och ro åt mina
af grubbel pinade sinnen. —
När jag på strandbrädden tankfull sitter
och letar bland mina minnen
få alla sagor om troll och gastar,
jag hört i barndomen, skepnad
och stå lifs lefvande upp framför mig.
Jag skådar slagen med häpnad,
ur skummet alla de syner stiga,
som fram min inbillning manat.
Af tusen hemliga andeväsen,
som mina drömmar ha danat,
jag ser mig plötsligen omhvärfd vara,
de locka, ropa — de sjunga
och upp och ned utaf forsens vågor
de muntert låta sig gunga.
Men jag blir ängslig att jag skall låta
mig af fantomen bedåra,
som dansa ute där skummet hvirflar
i strömmens glittrande fåra.
Jag stiger upp, men jag vänder åter,
mekaniskt, liksom i drömmen. —
Den lockar mig med en sällsam trollkraft,
den ständigt brusande strömmen.
Amadeus Bianchini.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
