Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men, och sålunda kommo under 1847
—50 Gluntarne till världen, dessa
oförgängliga duetter för baryton och
bas, i hvilka ord och musik
sammansmälta på ett sätt, som endast Carl
Mikael Bellman förmått åstadkomma i
sina sånger. Juvenalernas krets hade
också minskats, och stämningen inom
densamma blifvit mera dämpad. »Pulsen
slog saktare, och blicken var ej så
trotsigt utmanande som förr. Kärleken
till stundens fröjder satt ej längre
enrådande i det glada laget; där sutto
nu ofta, jämte honom, minnet af
framfarna och hoppet om kommande dagar
och förde ordet, och man lyssnade till
dem med välbehag.» Den nya
stämningen återspeglade sig också i
dikterna. Blott sällan hette det: »Lefve
det nattliga Scylla!» med »sitt folklif
i banko», men i stället längtade
man ut
»i naturens sköte
långt ifrån Fyris å
långt från dess gator grå ...»
Där var det också »gudagodt att
vara» och fullstämmigt klingade inom
hvarje bröst:
»O hvad lifvet dock är skönt!
Hör hvad fröjd från fåglars skara,
se hvad gräset lyser grönt 1
Humlan surrar, fjäriln prålar,
lärkan slår i skyn sin drill,
och ur nektarfyllda skålar
dricka oss små blommor till.»
Så fortsattes duetterna, än glada och
uppsluppna, än svårmodiga, än
elegiska vid
»slottsklockans toner i stilla kväll»
till dess glunten tagit kameraln och
slutligen sade sitt
»Farväl, magister! Denna gången
är det tyst i salen på Flottsund.
Från trappan jublar icke sången
af vännerna från Odinslund;»
och magistern ensam klagade öfver
»hvad vårt lif är eländigt» och finner att
uti hjärtats små kamrar,
där förr så varmt och så lifligt det var,
tomma väggar stå kvar
och blott eko ger svar,
om en vän står vid dörren och hamrar.»
* % *
Efter 1845 aflagd grad blef Gunnar
Wennerberg docent i Upsala i estetik
samt utnämndes 1849 till lektor i
filosofi och svenska vid Skara gymnasium.
Snart skulle nu också hans offentliga
bana börja, som förde honom till
samhällets höjder, och 1865 utnämndes
han till byråchef för
ecklesiastikdepartementets lärovärksafdelning. Nästa steg
togs den 3 juni 1870, då han
kallades att såsom ecklesiastikminister
intaga F. F. Carlsons plats. Nu blef
Wennerberg äfven en ifrig deltagare i
riksdagslifvet, i hvars debatter han med
lif och själ ingrep, i synnerhet till
förmån för försvarsfrågans ordnande. Sin
harm öfver det sätt, hvarpå denna fråga
föll vid 1871 års riksdag uttalade han
också i skarpa ordalag både på värs
och prosa.
År 1875 i maj afgick Wennerberg
från sitt ämbete såsom
ecklesiastikminister och utnämndes till landshöfding
i Kronobergs län, men skulle ännu en
gång 1888 inträda i ministären såsom
ecklesiastikminister. Såsom sådan
kvarstod han också till 1891, då striden
om tillsättandet af en professur i
oftal-mologi vid Karolinska institutet vållade
hans afgång. Han kvarstod emellertid
såsom ledamot af riksdagens första
kammare, och här uppträdde han,
öf-vertygad protektionist som han var,
1895 med mycken skärpa mot den
Boströmska ministärens beslut att tio
dagar före riksdagens början höja de
tullar, som ministären 1892 förmått
riksdagen att nedsätta. Wennerbergs
klander gällde emellertid icke
tullförhöjningen, utan endast att regeringen,
trots alla petitioner från landtmännens
sida, först så sent vidtagit denna
åtgärd, att den därmed åsyftade nyttan
uteblifvit. I norska frågan omfattade
Wennerberg den Alinska riktningen
och hade också med anledning af nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
