Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han mumlade något om käringskrock
och samvetslisk och ämnade gå vidare.
Då satte morgonsolen hvassa nålar i
den förgyllda inskriptionen öfver
porten, fångande hans blick.
Soli Deo Gloria.
Leendet på hans läppar dog och
hans vackra ansikte mörknade. Men
så ljusnade det åter och hufvudet
kastades tillbaka i okuflig beslutsamhet.
»Antingen Gudi eller djäfvulen äran
— men jag afstår icke.»
Han hastade vidare med spänstiga steg.
Nere i dalsänkan, där några ekar
hade skydd bakom klippmuren, som
på ett ställe kulissartadt delade sig,
visande hafvet i solglittrande
oändlighet, var en liten paviljong uppförd.
Det var hans hustrus, men han hade
ockå en nyckel därtill. Vid denna tid
på dagen sof hon ännu, klen och
ömtålig, ty för första gången efter ett
sjuårigt äktenskap väntade hon att bli mor.
Det var icke häller troligt att någon
annan skulle denna tid på dagen ställa
sina steg mot denna undanskymda plats,
som dessutom liksom på tyst
öfverens-kommelse hölls fridlyst för
kommendantens älskliga, unga frus räkning.
Timman och platsen för ett
kärleksmöte voro alltså valda med all
urskiljning. Han hvisslade själfironiskt till.
Han hade ju en långvarig erfarenhet
att taga råd af. Missgrepp hade han ännu
icke gjort sig saker till i fall som detta.
Han tog upp klockan — ah! där
kom hon svepande om klippmuren,
med ullsjalen fladdrande för mot
draget blottade kinder, rädd som den
förvildade vallmon däruppe i
kommendantsträdgården, och en hals, hvit som
narcisser.
Andfådd af den häftiga gången,
kastade hon sig yr och lycklig i hans armar.
Han hade förut öppnat dörren till
paviljongen, så att den solmättade
luften redan kört ut vinterinstängningen.
Kanapéns stoppning under det gröna
sidenet gömde väl ännu på en lätt
dufvenhet likaväl som taburetternas,
men det märkte icke de båda älskande.
Het och ifrig ledde han henne in i
det lilla tämplet.
Då, just som de nådde tröskeln,
hörde han ett sakta prassel bland de
torra löfven under en af de närmaste
ekarna. Med snabb sinnesnärvaro sköt
han in flickan i rummet, tillslöt dörren
och var med ett språng borta under
eken, där han högg fast i en karl, just
som denne ville smyga sig bort.
Båda, kommendanten och karlen,
voro lika bleka, den förre af vrede,
den senare af fruktan.
Kommendanten ruskade obarmhärtigt sitt offer under
halfkväfda svordomar, sedan slängde
han honom lika ursinnig ifrån sig.
Mannen blef liggande, där han föll.
Det var en lifstidsfånge, dömd för dråp.
Nu var det emellertid allmänt antaget
att han snart skulle benådas, och han
hade tillåtits vissa friheter. Han hade
rätt att meddela stadens ungdom
undervisning i violspelning, hvari han var
ovanligt skicklig, och det kunde icke
vara kommendanten obekant att han
stundtals t. o. m. utan bevakning
vistades utanför fästningsmurarne.
Hvadan då denna plötsliga,
omotiverade vrede, om icke att han beträdt
fru kommendantskans helgade område?
Mannen sträckte bönfallande upp
händerna . . . kommendanten var känd för
att vara en djäfvul, när han vardt retad.
»Vet Björlin hvad hvalfstraff är?»
Mannen ryste till i sina usla
fångkläder, men fick icke ett ord öfver
läpparna.
Kommendanten fortfor att borra sina
ögon i honom, så svängde han om på
klacken med ett uttryck af på en gång
humor, själfironi och gränslöst
öfver-mod i de blå, heta ögonen.
Han gick till paviljongen, öppnade
dörren och hviskade ditin:
»Var icke ängslig! Jag skall nog
klarera detta.»
Så återvände han till fången.
»Min — hustru ber för Björlin. Men
märk! Björlin har ingenting sett!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
