Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därpå hade de båda damerna åter
fallit i hvarandras armar, medan fru
Jernfelt med tårade ögon tackat
väninnan för hennes aldrig tröttnade vård
om denna älskade grafkulle, medan
hon själf är frånvarande. Fru Irgens
besvarar omfamningen, men hennes ögon
tåras aldrig.
Dessa scener upprepas år från år.
Nu, denna tidiga morgonstund, skall
fru Jernfelt gå på besök till sin goda
väninna, fru Irgens. Men hon har
knappt hunnit utom sin port, så
upp-hinnes hon af ett bud, skickadt af en
sjuk, som enträget ber att »fru
kom-mendantskan» måtte besöka honom så
fort som möjligt.
»Kanske hade han icke långt igen
att lefva. Dessförinnan önskade han
att af hela sitt hjärta få tacka fru
kom-mendantskan för en tjänst, som hon
en gång i tiden gjort honom.»
Fru Jernfelt är en liten fin dam med
gåtfullt ansikte, rikt buckligt hvitt hår.
Hennes milda, bruna ögon under de
bågiga svarta ögonbrynen se förvånande
upp på budet, som framför denna
hälsning.
»Björlin — musiklärare Björlin!»
Nej, hon känner ingen musiklärare
Björlin. Det vill säga hon kan väl
bara icke påminna sig honom, men
lofvar att komma genast. Med
ungdomlig, lätt gång ändrar hon
riktningen af sina steg mot den stadsdel, där
budet uppgifvit att den sjuke bor.
Vid ett långt, lågt hus, hvars stora,
stenlagda gård man skymtar innanför
porten, stannar hon ett ögonblick.
»Här bodde på min tid,
borgmästarens, min goda väninnas föräldrar»,
säger hon upplysande till den henne
åtföljande sällskapsdamen, som i år
fått efterträda den ålderstigna
trotjänarinna, hvilken numera är för skröplig
att kunna lämna våningen i Stockholm.
»Vi voro redan då mycket intima,
ehuru jag är några år äldre. Ni skulle
ha sett min vännina — hvilken skön
och begåfvad flicka hon var.»
» Och dock har hon kommit att stanna
i denna vrå af världen hela sitt lif!»
»Hon som jag älskar denna lilla
plats. Kanske skall ni också göra det
— alla göra det, sedan de väl vant
sig vid dessa klippor och detta sköna
haf, så trofast bevakadt af sin allvarlige
gamle vän, fästningen däruppe.»
»Ja, men ett helt lif —»
Den unga flickan afslöt meningen med
en betecknande skakning på hufvudet.
»Mitt barn, när ni hunnit upplefva
något skall ni förstå mig bättre.»
»Att upplefva något . . . det vill säga
att genomgå ett lidande?»
»Kanske 1 Men se nu!»
De hade hunnit den backiga gatans
krön och kunde härifrån se hafvet vidga
sig i det oändliga, men närmast
stranden utbredt likt ett stycke skrynkladt
atlas, trasadt af skären.
»Detta är något för hårdt och
oåtkomligt för människorna att kunna
fuska bort — detta vatten och dessa
klippor. Det är i dag som i går och
för tusen år sedan. Dock olika hvarje
timma på dygnet.»
»Ja, storartadt är det ju.»
»Mig förefaller det som om vår
Herre förbehållit åt sig denna klippiga
strand invid hafvets oändlighet, för att
här hålla möte med de dödlige, som
helbregda gått igenom sorgernas dal . . .
eller lyckligt klarerat lidelsernas skär . . .
eller undgått småsinnets irrfärder i
rännstenen. Här, på dessa skär, är det
godt att stå med den väldige och lvss
till aningsuset från evigheten.»
Den unga flickan smålog älskvärdt,
med en känsla af sympati, dock
genomsyrad af modärn skeptisism. Denna
gamla dam var det älskligaste man
kunde tänka sig — ja, hon var till
och med en intressant typ i dessa tider.
Man kunde använda henne i en novell
— kanske . . .
»Fröken är ju tilltalad af den
mo-därna spiritualismen och har ju också
öfvervarit ett par seanser i Stockholm
nu i vinter?» återknöt fru Jernfelt sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
