Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talet medan de gingo vidare. »Fröken
blir då i tillfälle att här ytterligare öka
sin erfarenhet. Min goda vän, är
nämligen andeskåderska.»
»Nej, värkligen!»
Fru Jern felt sänkte rösten till en
andaktsfull hviskning.
»Hon brukar skåda min aflidne man
i sina syner. Isynnerhet aprilmorgnar,
likt denna, är det som han uppenbarar
sig för henne. Han kommer då
vandrande öfver klipphällarna däruppe i
bärgen — ja, jag har ju berättat för fröken
hur han vådligen omkom bland dem?»
Fröken nickade stum. Det var ju
i denna hemska tilldragelse samt de
få åren af äktenskapslycka som den
gamla frun alltjämt lefde, gående så
att säga bredvid allt annat i lifvet.
»Och hvilka andra uppenbarelser
har då fru Irgens?» frågade hon
af-ledande.
»Det — det vet jag värkligen icke,»
svarade fru Jernfelt förbryllad. »Jag
— jag har aldrig frågat henne — ack!
det har icke intresserat mig. Och i
sanning en god vän har hon varit,
som så väl förstått, att det blott varit
om denne ende, hon borde tala med
mig. Ja, en mycket god och trofast
vän har Wilhelmine varit! Hur kom
hon icke tröstande till mig strax efter
olyckshändelsen och grät med mig som
om hjärtat velat brista . . . ensam höll
hon min förtviflan ut, när andras
deltagande började tröttna . . . med henne
kunde jag när som hälst tala om min
älskade — hon var ett med mig i min
sorg. Hur vi fördjupade oss i den —
gingo upp i den . . . nej, inga ord
kunna beskrifva detta.»
Ja, där var man nu igen! Man kunde
tala med denna änka om käjsaren af
Kina eller den misslyckade
potatisskörden i Norrland -— alltid visste hon att
tillsist knyta ihop detta med den
saligen döde eller den goda väninnan.
»Det har icke gjort någon ändring,
att jag sedermera på mina släktingars
önskan flyttade till Stockholm, eller att
Wilhelmine gifte sig och fick många
barn. Vår vänskap har —»
»Här är det visst denne Björlin måtte
bo», skyndade fröken att infalla. »Jaha,
här står på dörren: »Petrus Björlin,
musiklärare» — var det icke så adressen löd?»
»Jo, alldeles rätt. Kors, hvad kan
han vilja mig! Han lär ha setat
fången under min salig mans tid.»
De båda damerna gingo in i det
lilla prydliga huset. Då de närmare
en timma senare åter kommo ut såg
fru Jernfelt högst bestört och förvirrad
ut. Tyst, utan att återupptaga samtalet,
gick hon framåt, med ögonen i gatan.
Fröken betraktade henne nyfiket från
sidan. Hvad hade väl den sjuke gamle
haft att säga, som så helt tycktes ha
tvungit tankegången i detta vackra,
hvithåriga hufvud ut ur den vanliga,
monotona riktningen?
Men hon fick ingenting veta. Då
de hunno f. d. badhusläkarens port,
sade fru Jernfelt helt stilla ifrån, att
hon önskade gå upp ensam till sin
goda vän. Fröken kunde ju se sig
om litet så länge — fästningen var
mycket intressant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
