Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRAY FÖR ANKAR I WATSON BAY.
Murrumbidgeeman, hvilken påsatt sig
en röd, utomordentligt hög toppmössa,
hade varit hvalfångare, ehuru han aldrig
fångat någon hval. Och den, som skulle
sköta navigeringen, var så döf som en
lyktstolpe och så styf i lederna som en
gammal häst. Dessa tre glada själar
utgjorde besättningen, men ingen af
dem kände mera till fartyg eller
sjö-mansskap än mannen i månen. De
voro på väg till Nya Guinea, sade de,
men lyckligt för dem att
destinationsorten aldrig uppnåddes.
Ägaren, med hvilken jag förut
sammanträffat i Sydney, önskade då att få
en »match» med Spray till
Thorsdags-ön. Men jag antog ej denna
utmaning på grund af olikheten i
förhållandena. Å ena sidan en första klassens
regattabåt manövrerad af en oduglig
besättning. Å den andra en på
vanligt sätt hopkommen kutter men förd
af en erfaren sjöman. Jag hade för
öfrigt ej lust för en kappsegling på
korallhafvet.
Jag erbjöd mig
att bogsera deras
kutter till närmaste
hamn, men detta
erbjudande antogs ej.
De ville försöka
själfva uppnå
New-castle, sade de, men
hur skulle detta
tillgå? Storseglet var
sönderblåst,
klyfvar-bommen bräckt,
jäckmasten gången
öfverbord, och
löpande godset
slutligen hängde i bukter
och var oklart öfver
allt. Akbar var, med
ett ord, fullkomligt
vrak
»Låt mig taga er
på släp till Port
Ma-quarie, tolf engelska
mil härifrån»,
ropade jag.
»Nej tack! Vi skola in till
New-castle eller hur, Parker?» skrek kutterns
ägare med tordönsröst i örat på den
döfve, som blott ruskade på hufvudet
och naturligtvis ingenting hört.
»Hvad är djupet akter?» frågade jag
å nyo, i hopp om att kunna få kuttern
flott, om de ville tillåta mig.
»Vet inte. Fanns ingen lina i
lodet*, då jag kastade det», svarade
kutterns ägare och ref sig bakom örat.
»Skicka hit jollen, så skolen I få
låna mitt lod», fortfor jag småleende.
»Har ingen joll; spolad öfverbord i
senaste stormen», svarades.
Jag gjorde ännu ett försök att få
bogsera desse ohjälplige »yachtsmen»
och deras kutter, men utan att lyckas.
Hur det slutligen skulle gå med dem
var svårt att säga, ty själfva tycktes de
ej kunna taga sig af grundet.
Jag hade en stund legat bi med Spray
* Lod — en, med vidfastad lina, aflång
åttkantig blypjäs hvarmed vattnets djup
ut-rönes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
