Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade för sig för trolltyg och mörksens
konster.
— En kväll då jag kom körande
från sta’n och satt och spankulera på
ingenting fick jag se hur det lyste
därinne i det kyffet. Jag har aldrig varit
så värst rädder af mig och skulle inte
väja för att titta Skam själf i synen,
och därför så tog jag och band hästen
och tassa så tyst hän till väggen. Där
var en stor spricka, så det var ingen
konst att titta in.
— Till en början såg jag bara
något långt, smalt och svart, som stod
och vagga fram och tillbaks midt i
ljuset. Men när jag stått där och glott
en stund böjde det sig åt sidan, och
så såg jag att det var Putta Långhaka.
Jag hade aldrig riktigt märkt förut, att
hon hade en så hiskelig haka. Hon
var svart som sot i synen, håret hängde
ned på ryggen på’na som en svans,
och när hon titta åt sprickan där jag
stod såg jag, att ögonen voro stora,
runda och gulgröna och skeno som ljus.
Inte vill jag svärja på, att det inte
klack till i mig, men det säger jag,
att inte var hon stort likare än Hins
mormor själf.
— Nå, som sagdt var, jag är inte
den som är rädder, och fast hon glodde
och glodde som hon skulle sluka mig
hel, så stod jag där jag stod. Och
nu såg jag, att hon rörde i en stor
gryta på spisen, och rundtorn slefen
fräste blå eld, som hoppade opp och
ner och osa så jag fick hålla mig för
näsan. Och det var nog bäst det, för
ingen kan veta, hur trollskott kan komma
på en.
— Rätt som det var kom en lång
svart hand med långa klor ner genom
skorstenen. Hon streta och bände ett
slag så mycke hon orka, men så fick
hon följa med och det med en så
hiskelig fart, att hon nätt och jämnt
hann sticka ett kvastaskaft mellan
benen. Grytan sparka hon till så all
elden rann ut, och de blå smådjäflarne
dansade omkring på golfvet som to-
singar tills de hoppa ner i sprickorna
i golfvet och gömde sig. Det susa
och tjöt i luften som den värsta orkan,
och lycka var, att jag bundit hästen
så väl, för annars hade han väl den
kvällen kommit hem före mig.
V.
Det gick galet nästan ända från
början. Det blåste så det hvisslade i luften
och små stenkorn kommo flygande i
ögonen, det pep och hven, så att man knappt
kunde öppna mun och få ett ord i
vädret. Värst va det förstås för dem, som
skulle bära kistan till grafven, de fingo
streta sig fram med små, små steg rakt
mot blåsten, och ändå svettades och
pustade de och tyckte, att kistan var
tung som bly. Ja, Nils på Myren cch
Stuta-Sven, som buro vid hufvudet, sa’
se’n att de tydligt hade kännt hur hon
riktigt rullat rundt i kistan, så att de
knappt kunde balansera henne, men
den saken är svår att bevisa,
allden-stund både Nils på Myren och
Stuta-Sven tagit ganska många ingångssupar.
Men det skulle gå värre än så. Just
som kistan skulle hissas ned i grafven
brast bärduken för bägge bemälde
dan-nemän, så att liket kom att stå på
hufvudet i grafven, och först efter
mycket krångel och besvär fick man kistan
placerad på ett kristligt sätt.
Så var då ändtligen denna svåra och
bedröfliga jordafärd öfver och man
samlades åter i Snärpa ryggåsastuga för
att sörja den hädangångna med
mycket mat och mycket dryckjom.
Det fräste och puttrade i köket så
det lät som en ljufvelig konsert och
det goda oset ångade kring hela
gården. Stuta-Sven och hans mora, som
voro de mest forfarne
husbehofsbrän-nare i hela socknen och kände till en
massa knep och finurligheter, som ingen
vanlig bonde kunde bli klok på, hade
tagit med sig ett par kaggar af sitt
bästa, som de slogo opp, och hvarmed
de ärliga trakterade. I stora
trästånkor forsade det svarta, hembryggda ölet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
