Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur tunnorna, och Anders på Fåladen
hade totalt förlorat sin begrafningsmin
långt innan man kom till den feta
gåsa-kråsasoppan. Följde så äggakakor, rejäla
äggakakor stora som små vagnshjul och
med ett halft tjog ägg minst i hvardera
samt högar med stekta fläskskifvor. Därpå
inburos med vördnad och helig andakt
de härligt skinande och ljufligt
doftande gässen, och först nu började det
ordentliga ätandet, precis som allt det
föregående endast varit smakbitar.
Länge och väl fråssade man under
helig tystnad, man arbetade träget med
okuflig energi och gaf sig ingalunda
förrän musten var sugen ur hvarje
»prästnäsa» och hvarje sönderknäckt
lårben. Strax därpå var man värdig
och väl beredd att med jämna
skedtag forsla in några väldiga skålar söt
fruktsoppa, men först sedan några digra,
gulbruna sockertårtor försvunnit från
långbordens horisont ansåg man tiden
vara inne att ägna sig åt mindre
allvarliga sysselsättningar.
Nu vet jag inte om det var på grund
af Stuta-Svens söndagsbrännvin, Pär
Truls’ ljusbruna konjak eller
Hittarpa-pojkarnes spanska vin, men säkert är
att begrafningsfolket tyckte, att det blef
ovanligt fort mörkt den dagen. Och
då man tände dankarna i tennkronan
i taket och i de trearmade stakarne
i väggarna kom en tjock rök, så man
endast otydligt kunde skymta detta
virr-varr af trinda, röda och belåtna anleten.
— Så länge man kan hitta munnen
går det väl an, utlät sig Anders på
Fä-laden, den där lyckats smuggla sin
stora ölstånka full med spanskt vin.
Men så sant mig gud hjälpe, tror jag
inte det luktar svafvel ännu efter
människan!
Under den allmänna välmåga och
lättja som lägrat sig öfver gillesfolket,
lät man dankarna ryka bäst de gitte
och fortsatte i stilla frid att läska
strupen och förnöja själen samt
understundom högt begrunda det underliga i
Herrans vägar.
Plötsligt slog en kall vindpust genom
stugan, och i ett nu släcktes alla
dankarna, så att man satt i kolmörkret.
Det blef slut med allt pratet och
glammet, och man hörde endast de grofva
snarkningarne från änkemannen Pär
Truls själf, hvilken obekymrad om
världen och människorna lagt sig på rygg
i sin nu så ensamma äkta säng och
inslumrat med stånkan fortfarande
dinglande i näfven.
Ett skarpt ljussken flammade ett par
sekunder ned genom fönstret på taket,
ett starkt mullrande dån som när åskan
går skrällde i öronen, och så kom en
vindstöt, som hvisslade kring alla
knutar, och nästan skakade de fasta
väggarna.
— Hva i jösse namn! Torndön i
november! Ja, var det inte det jag sa’,
trollen ä inte så lätta att bli af med.
Nu är käringen ute och flyger och
far igen!
Och Anders på Fäladen och alla de
andra af gillesfolket, som ännu kunde
stå på sina ben, letade sig väg till
dörrarna och störtade ut på gården.
Där ute möttes de i blåsten af en
hisklig konsert. Bandhunden skällde
ursinnigt, hästarne gnäggade, stampade
och sparkade, korna råmade med sina
lungors fulla kraft, alla fåren bräkte,
de största svinen hade redan skrikit
sig hesa, och smågrisarne klämde i,
så de höllo på att skära sönder både
hjärtan och njurar.
Ett stort, svart moln kom seglande
fram mot gården, och ur kanterna
slogo-blixtar och blå lågor. Midt öfver
gården delade sig molnet, och till allt
gillesfolkets förfäran kom en svart
likkista svängande sakta nedåt i ringar.
Portarna till logen flögo opp af sig
själfva med buller och brak, och
kistan flög in med hvinande fart,
dragande efter sig en väg af blå eld och
kväljande svafvelrök. — — —––––––-
Det skulle vara ganska omständligt
och inveckladt att beskrifva de
närvarandes känslor och uppförande, ty fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
