Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att hjälpa upp sin tyska
pratfärdighet, innan han gaf sig ut på sin
studieresa, och bad mig styra om
lektioner åt honom. Jag fann det
besvärligt, då jag aldrig älskat kommissioner,
och gick helt småarg och funderade
på hvart jag skulle vända mig, då jag,
för att tala bokstafligt, slank in på
närmaste kafé för att få mig en
vermouth och en tidning som afledare för
hettan och lynnet.
Det första mina ögon föllo på var
en annons om just samma byrå, som
mitt intressanta par hade stannat vid
på Drottninggatan. Lektioner i alla
språk för infödda lärare. Jag kunde
inte nog fort hälla i mig mitt glas
och gå genaste vägen dit, och drifven
af en okänd makt gick jag utan att
tveka in genom porten och in i
lokalen.
Det var ett litet och mörkt rum
med förfallna möbler, den mest
originella blandning af kontor och fattigt
hem. Jag visste inte, hvad jag väntat
mig och såg mig omkring förbryllad,
ty att stå i detta rum och hålla den
storartade annonsen i hand, det var
som ett karnevalsskämt, men — när
jag tänkte efter — intet obehagligt
sådant. Det liksom låg flera
öfverrask-ningar på lur i de ostädade vråarna.
När jag väntat i ungefär en minut,
kom en långhårig och ruskig gubbe,
men med ytterligt välborstade kläder,
ut fran rummet innanför och lämnade
dörren halföppen. Därinne såg jag
möbler med hvita öfverdrag och på
väggen ofvanför soffan två porträtt med
sorgslöja öfver. En speldosa måtte ha
stått uppdragen, ty en dylik musik
fortsatte oförskräckt sitt nummer till
slut, medan vi talade.
Jåg framförde nämligen mitt ärende,
men »herr direktören», som han
kallades, var utomordentligt knapp om
orden och närvöst vresig. Och jag
tänkte just gå min väg, förargad på
den där löjliga galningen och mitt
eget infall att gå hit, då dörren åter
öppnas och — de samma bruna
ögonen jag ej kunnat bli kvitt korsade
mina.
Vi ryckte till båda två, och jag såg,
hur hennes blick åter igen fick ett
spändt och förskräckt uttryck.
Sekunden därpå hade hon likväl fattat sig
och trädde fram ytterligt blek, men
fullkomligt behärskad. Efter kom
hennes man med svarta, kisande
turkögon och en min, som om han tyckte
det var lustigt. Hon hälsade elegant,
mycket djupt. Hon var världsdam
ända ut i de ljusa handskarna.
Hennes franska accent var en parisiskas
och hennes bruna ögon voro lifliga
och skiftande som hennes mjuka gester,
men hela tiden, oaktadt skrattet och
pratet, låg det något förtvifladt bakom
allt detta, och hennes händer darrade,
då hon tog fram och visade några
papper, hon hade i en rulle.
Den gamla ruskiga gubben hade
undergått en total förvandling. Han
höll sig rak och var älskvärdheten
själf med ännu något inspireradt
kvinno-tjusande i sina gamla cyniska ögon,
talade spirituellt och var den mest
fulländade sällskapsmänniska — något
originell. Hans franska var ledig, men
uttalet — det hördes, att hans
löständer inte voro de bästa. Samtalet blef
mycket lifligt, men mannen med
turkögonen flickade endast då och då in en
enstafvig anmärkning.
Jag tyckte mig förstå, att frågan rörde
sig om lektioner, men så blef
Petersburg nämndt, och sedan pratade endast
direktören.
»Det är ju charmant!» vände han
sig ändtligen till mig. »C’est
charmant, monsieur!» Och så presenterade
han, medan han log intensivt:
»Monsieur Brandt — madame et
monsieur Mosbach.»
Han mumsade och bet i mustachen
och ögonen lyste. Plötsligt försvann
han in i det andra rummet och kom lika
hastigt tillbaka.
»Madame Mosbach är från Peters-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
