Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
burg», förklarade han för mig. »Det
gamla Petersburg!»
Han mumsade igen och tuggade
belåten och bad, att vi alla ändtligen
skulle stiga in i hans förmak och
åtminstone sitta ner. Dörren höll han
upp med många bockar och gester,
och ur ett gammalt skåp letade han
fram en portvinsbutelj och fyra glas,
som han satte på ett bord, öfverfullt
af album och minnen från ett
familje-lif, till och med barnleksaker. Han
flyttade dem varligt. De lågo där
pietetsfullt på hedersplats, men utan
all dammtorkande tillsyn.
Det var ett kaos i detta rum,
krukväxter och pappersluntor. Bland
högar af bref på ett trångt litet
fruntim-mersskrifbord stod en skär ros i ett
glas och doftade, men på sorgslöjorna
öfver de båda porträtten låg dammet
som ett grått garnityr. De voro af en
ung, mörk kvinna och ett mycket
vackert barn, och han hade en slät ring,
som åkte af och an på hans smala
finger.
Talet gick lifligt. Direktören nämnde
gator och torg och frågade efter namn
och personer. Han hade ju varit
informator hos svenska ministern 1 Han
runkade på sitt gråsprängda hufvud,
och man tyckte man såg hoptals af
historier tumla om hvarandra därinne
i hans hjärna. Han bad att få skåla
för sina minnen och hoppades madame
och monsieur måtte få lika angenäma
från Stockholm som han från
Petersburg.
Och fastän vi suttit där nära en
halftimme, visste jag ännu inte, hvad
det var som var så charmant i min
närvaro, då han presenterade, men
något var på lur i madames bruna ögon
och betydde något, och det var med
förbindlig reservation hon besvarade
direktörens hänryckta tal. Mig gaf
hon allt som oftast en forskande,
mycket forskande blick. Hennes sätt mot
mig var som en strid mellan stor
sympati och stor misstänksamhet.
Hon reste sig till sist och gjorde
min af att gå. Då kom gubben
direktören fullkomligt klart ihåg, hvarom
ärendet var, och blef färm i
expeditionen. Frågan om lektionerna, han nyss
knappt velat besvara, togs nu upp på
det mest förekommande sätt, och han
uttryckte sin glädje öfver att kunna
stå mig till tjänst så utmärkt, som han
nu värkligen kunde. Madame Mosbach
ville ju just ge lektioner, och om min
bror ville studera för henne, kunde
han omöjligt rekommendera en
lämpligare person.
Han hade talat till mig på svenska,
och madame Mosbach hade med
ögonen följt hvarje rörelse af våra läppar
och uttryck i våra ögon. Hon såg ut
som om hon genom endast sin
viljestyrka skulle kunnat förstå vårt
främmande språk, men, när direktören åter
vände sig till henne på franska, och
hon fick höra, hvarom fråga var, drog
hon ett andetag så djupt och befriande
att det var omöjligt att icke lägga
märke därtill. Hon rodnade och log
på ett sätt, som om en stor glädje
fallit öfver henne, och hon hade svårt
att visa sig lugn. Det gjordes upp att
min bror skulle ta lektioner för henne
hvarje dag i fjorton dagars tid här
uppe på byrån.
Den originelle direktören nöjde sig
i alla fall inte med så litet för sin
förtjusande protegé. Han mumsade
och tuggade och funderade tydligen
på något. Till sist kom det. Det var
vårfäst på Skansen och madame och
monsieur Mosbach, som ämnade
bosätta sig här i Sverige, ville väl
orientera sig med svenska förhållanden och
skulle kanske vara roade af att se,
huru där gick till. Sig själf erbjöd
han som ciceron och förmodade, att
också jag ville göra dem sällskap.
Madame och monsieur antogo
inbjudningen och vi skildes åt.
»Au revoir!»
Den lilla ryska damen seglade
frasande och mjuk ut, och mannen ki-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
