Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade med sina turkögon och följde
evigt leende efter.
»En syperb kvinna!» myste gubben,
så fort dörren stängts om dem. »Fem
språk flytande, talar dem alla som en
infödd! Öfverlägsen uppfostran! Rik
köpmansdotter, någon judisk härkomst
tror jag. Ja, det syns nog. Men —
han antog plötsligt en sorglig,
beklagande ton — gift sig mot faderns
vilja med en ung tysk affärsman, gjort
konkurs, och nu äro de här för att
börja på ny kula. Han vill ha plats,
säger han, hvar som hälst på något
kontor». Han mumsade eftertänksamt
och misströstande, men tog åter i med
ny entusiasm: »Och hon ville ge
lektioner och öfversätta. Ja, ja.» —- Han
smackade löftesrikt och fortsatte sitt
loftal öfver hennes älskvärdhet och
stora talanger. — »De ryskorna, de äro
märkvärdiga! Ett språksinne, som är
fenomenalt.»
Jag gick min väg från herr
direktören, undrande öfver denna lilla
späd-lemmade, eleganta ryska, som frasade
ut ur det fattiga rummet däruppe efter
att ha tiggt om lektioner, om en och
femtio i timmen. Ögonen, stora och
bruna, gömde en storartad lidelse och
händerna hade så beslutsamma grepp.
Och mannen hennes, som var tysk,
men af slavisk typ, som aldrig sade
något, bara log och kisade med sina
svarta ögon! De talade inte ofta med
hvarandra. Jag kunde inte komma på
det klara med hur de hade det sig
emellan. Men hon, ryskan, hon var
som en sång om stort lif. Jag gick och
väntade på det underbara.
Kvällen kom och med den besöket
på Skansen. Skansen var ännu ny
och pikant och grönskan ljus och om
de tre, som voro mitt sällskap, visste
jag intet, men kunde ana allt. Det
låg öfver det hela en stämning så egen,
att denna afton står klar och fristående
i mitt minne. Allt hade ett skimmer,
som bure det något särskildt inom sig.
Och så dessa bruna ögon, som jag
tyckte jag kände, redan innan jag sett
in i dem, hela denna häftiga lilla
personlighet, jag inte kunde göra mig fri
ifrån.
Var det det minsta, som tog emot,
en tölpig mansperson, som inte makade
sig, då hon, skulle förbi, eller en stol,
som satt fast, då hon ville skjuta den,
flammade det upp skärt på kinderna.
Hon rynkade sina fina ögonbryn och
pupillerna gnistrade mörka. Men lika
hastigt lade sig hettan igen, och hon
blef angenäm artighet, och
misstänksamheten, hon förskansat sig bakom
gent emot mig, vek undan och tilliten
vann. Vi talade om ryska böcker och
ryska förhållanden, och ju mera hon
märkte, att det jag visste hade jag
endast läst mig till, desto vänligare blef
hon.
Hon skrattade, och liksom
förklarande berättade hon — en sista
undersökande blick gaf hon mig — att
jag var så lik en hennes släkting, som
varit mycket hos hennes föräldrar och
nyligen dött, att hon nästan ryckt till
för hvarje gång hon sett mig.
Något hos mig måtte ha utfallit till
hennes belåtenhet, ty sedan såg jag
aldrig mer den där blicken. Den
byttes i triumferande öfverlägsenhet på
samma gång hon såg på mig, som om
hon hjälplös velat be om råd. Jag
kände mig inför henne som en
personifikation af: »Ni dumma svenskar!»
Hon gömde på något, och slug var
hon. Jag fick aktning för hennes goda
hufvud och nästan rädsla för hennes
energi.
Min bror kom, och han började sina
lektioner. Jag gick ofta och hämtade
honom på byrån för att träffa madame
Mosbach.
Hon hade så småningom fått
öfver-taga alla både öfversättningar och
lektioner, som hon hann med. Gubben
direktören kunde inte nog visa henne
sin välvilja, och hon var idel intresse.
Så ofta hon hörde ett svenskt ord,
spände hon sin hörsel, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
